Stillheten har tagit över mitt liv, efter år i rus och sus:inre utveckling Alternativ

[*solis*]

Jag har inte varit här och skrivit under några dagar .Jag har varit hemma i en fridfull inre stillhet och studerat Bibeln.

Nu känner jag att jag bara måste berätta om det underbara som har inträffat i mitt liv: i min ensamhet har jag kommit på tron på Jesus Kristus.
D.vs Jesus har kommit in i mitt hjärta och det har skett ett under,efter år tionden av sökandet inom alla möjliga religioner,inre utveckling,filosofi,psygologi etc.etc....

Allt det underbara går inte ens att beskriva med fjuttiga ord; endast att jag upplever en frid och glädje som inte är av denna värld

Så jag vill dela med mig detta till er andra här på forumet och att just nu har jag så att säga blivit tömd på ämnen att skriva om,ämnen som i grund och botten handlade om hur duktig och kärleksfull och glad jag var

Idag skämms jag ordentligt

[amaira]

Sant och sant ... "Verkligheten finns i betraktarens öga",
och bibeln är till stor del skriven i "allegori", "liknelser" och "symbolik".

Med allegori menas att en text ska tolkas bildlikt, och inte efter de enskilda ordens innebörd.

Men härom tvistar de lärde ... Och resultaten av tolkningarna blir ju därefter. (vilket t.ex debatten om kvinnliga präster visar)


"Religion" finner man överallt i världen, bland alla folkslag, i alla tider. På något vis.
Jag törs till och med påstå, att behovet av "tro" finns medfött inom människor.

Religion fyller många viktiga funktioner. T.ex. skapar den "ordning i kaos", ger oss en värdsbild av sånt som vi inte kan förstå på annat vis.
Religion bygger också upp lagar och levnadsregler i samhällen, och ger oss en skapelseberättelse, och även ofta en djupare mening med livet.
Religionen ger oss också tydliga riter och övergångar mellan olika skeden i livet. Och därmed ockå en större "tydlighet" inför oss själva.


Jag vet ingen religion, som inte i grunden förespråkar kärlek och kärleksfullhet.
Och jag vet ingen religion, som inte också har sina urspårningar.

Inte heller vet jag någon religion som inte blivit utjnyttjad i maktsammanhang.
Även driften att skapa sig en högre plats i hierarkin (rangordning) finns inbyggd hos människor, särskilt hos "hanar".

Bush är väl ett praktexempel på det - även om jag är övertygad om att han tror sig själv.

Religion är inte enbart en källa till maktmissbruk och fundamentalism. Framför allt är religionen en källa till KÄRLEK, ett verktyg för att nå sin egen inneboende kärleksfullhet, och därmed också nå sin egen inre harmonin.


En gång hörde jag något bra på radion. Det började med en fråga.
"Vad är det viktigaste i ditt liv?"

Fundera över det här en stund.














Sedan kom fortsättningen: "Du har just nämt det som är din gud..."
"En del har sitt arbete som gud, andra pengar, osv"

Själv funderade jag först på mina barn. Men sedan beslöt jag mig för, att det var kraften som jag har inom mig! Att riktigt definiera det kunde jag inte just då, mer än att jag syftade till själva livs-kraften, den som "bär" även när världen rasar.

Den som jag delar med allt annat levande, den som får en maskros att tränga fram och blomma mitt i den svartaste asfalt.

Det blev det viktigaste för mig, för utan den - har jag ju inget att ge mina barn...

Och det stämmer nog, det är min "religion". Jag har en tro och en "inre bild" av "livets styrka och mirakel" - och invävt i denna bild finns kärleken som livets starkaste komponent.

Motsatsen till kärlek, är inte hat, det är likgiltigheten.

Hat och kärlek är "bara" två olika sidor av samma mynt. Men hatet är deformerad kärlek, och hat är ondskefullt och starkt, men kärleken är starkast av allt!

Kärleken kan ge ro, det kan aldrig hatet. Kärleken kan ge en styrka som hatet aldrig kan komma i närheten av!!
I situationer där hatets enda makt är att fräta sönder sin "bärare" inifrån, märks skillnaden som mest.


Att vara "ateist" är också en tro, så lätt kommer man inte undan.

Och New Age, "häxeri", ja även astrologi, och många andra varianter, har fått ta över en stor del av vårt religionsutövande, och fylla religionens behov.
När vi som samhälle sekulariserats, och kristendomen tappat mark och inte längre är en självklar del av människors vardag, finns behovet ändå kvar.


Någonting måste vi helt enkelt ha att tro på, annars tappar vi fotfästet. Och utan "andlighet" står vi oss ganska slätt.

Det är synd att själva orden "religion" och "andlighet" har en sådan negativ klang i mångas öron.

Till syvende och sist handlar det ju "bara" om att komma i kontakt med sitt eget djupare jag, och förståelsen över att ta ansvar över sig själv och sitt liv och sin omvärld.
(Obs, ingen enkel uppgift, ett livstidsjobb)

Ja, såhär tänker jag omkring det här med tro och religion.
Var och en blir ju salig på sin egen tro, heter det. Och det håller jag med om .

Så, "tro", det har jag.

Däremot är jag "naturvetare" i botten, och kräver "sanning" utifrån "dokumenterbar bekräftelse" - inte utifrån selekterad bekräftelse, eller utifrån inre processer - för att tro på en "yttre" Gud, "Jesus" (jag tror på att han fanns som en historisk person), astronomi, spådom, tarotkort, osv.


Därmed inte sagt att jag inte tror på inre processer, jag menar bara att saker och ting ska benämnas för vad de är, ingenting annat.


Sådärja, nu har amaira sagt sin mening också.

Kram allihopa, troende som icketroende.