Ja, sådär händer ibland när man har höns. Utan att man vet varför.
Kanske nån bakterie som "tagit överhanden". Men det kan vara vad som helst.
Bakterier finns alltid, oftast lever vi i "jämvikt" med dem. Men så händer något så balansen rubbas.
En höna - och många andra djur som tillhör "matsedels-släktet" - visar inte när de är sjuka!! Har de bara en möjlighet att dölja, och så länge som det bara är möjligt för dem, försöker de hänga med och se normala ut. För fiender väljer oftast ut försvagade djur.
Det gäller ju att överleva.
Så när man ser en sjuk höna t.ex., brukar det ofta ha gått så långt att det inte går att göra något. (fast undantag finns förstås)
Därför kan man också "helt plötsligt" finna en död höna i hönshuset.
Passar på att berätta histoien om Brunafjun här
.
Vi hade henne från dagsgammal kyckling i en låda inomhus där hon växte upp tillsammans med femton andra kycklingar, till min och mina barns stora förtjusning.
När de blev större flyttade de ut i hönshuset, men älskade att vara med oss så fort vi var ute.
När Brunafjun var tio år, fanns jag henne en morgon förlamad på golvet i hönshuset.
Sorgligt, men inte mycket att göra åt. Varsamt tog jag upp henne i famnen, pratade, värmde och tröstade - medan jag hämtade yxan ...
Men jag
kunde inte!! Det fanns någonting i hennes ögon, i hennes blick, hon var "med" på något vis som jag inte riktigt kan förklara.
Okej, tänkte jag.
"Mormor" (barnens mormor) hade nyligen haft en stroke. Håller man människor i handen när de dör, så får jag väl "hålla klon" på Brunafjun.
(Mormor hade överlevt och blivit frisk
)
I mitt hönshus finns några minde avdelningar just för att kunna sära på djur när det behövs, utan att de tappar kontakten med sitt hem och sina kamrater.
Brunafjun fick en egen liten avdelning där ingen kunde bråka med henne. Där bäddade jag ner henne och bjöd på vatten och mat, hennes älsklingsrätt, kattmat.
Det har hon aldrig kunnat motstå, och har genom åren utvecklat många metoder för att lura katterna på deras mat. Hon kunde inte motstå nu heller.
Dagligen var jag hos henne många gånger, vände henne i hennes bädd (inga liggsår), matade henne med kattmat (mums), tvättade i baken och bar och smekte och pratade.
Men hon dog inte.
Sakta sakta sakta återfick hon rörelseförmågan i ena benet, och sedan i det andra.
Så småningom stod hon på benen igen! Mycket vingligt, och ramlade ibland, men stod gjorde hon.
Jag bar ut henne till bästa sandbadsplatsen, så hon fick sköta sin hygien. Det gick lite si och så, men det gick bättre och bättre.
Så småningom var hon så frisk att jag tordes sätta ihop henne med de andra, och det syntes inte på något vis att hon haft en stroke!!!
Och gamla hönan, tror ni inte att hon värpte ägg ännu en säsong!
Två år senare låg hon död i hönshuset en morgon. Tolv år gammal.
Men två fina år till fick hon, efter sin stroke och tre månaders rehabilitering.
Höns
06-03-2005, 01:44
