Hur ska en bra svärmor vara? Alternativ

[netaave]

Jag vill inte byta ämne i Råse-Maries tråd, men undrar med anledning av diskussionen där hur ni tycker man ska vara som svärmor?
Jag undrar också över skillnaden egen mamma - svärmor. Är det inte så att vi tjejer generellt tål mer kritik från våra egna mammor än vi gör från svärmor? I alla fall var det så i mitt fall. Min svärmor var en underbar person som tyvärr inte finns längre men som jag saknar mycket.

Nu är jag själv svärmor och bestämde mig från början att vad som än hände skulle jag inte lägga mig i, och att jag aldrig skulle ta parti för någon av dom innan jag hört bådas versioner.
Nu har jag som tur är aldrig blivit indragen i någon konflikt, men märker ju att min svärdotter frågar sin mamma om barnvakt betydligt oftare än hon frågar mig. Rannsakar jag mig själv upptäcker jag att det gjorde nog jag också.

Min svärdotter var nog lite avvaktande till mig i början men har tinat upp efter hand, men fortfarande är det oftast sonen som ringer när dom behöver hjälp t.ex.

Är det så att vi tjejer automatiskt vänder oss till våra egna mammor i första hand?
Skulle vara kul att höra lite.

[Latmask]

Jag har precis gått igenom rejäla svärförälderproblem (stort för att vara i vår värld) och har tusen tankar och åsikter i detta ämne.

Jag talar nu om svärföräldrar i allmänhet även om jag säger svärmor eftersom jag har lika stora om inte större problem med svärfar.

Bra svärföräldrar är de som gärna kommer med råd om man ber om dem. Eller säger "har du testat detta, det kan fungera" - snarare än "så här gör man".

Som inte tror sig vara världskunniga på alla barn efter att ha uppfostrat ett barn, och automatiskt vet bäst om allt för att de levt trettio år mer. Och som inte behandlar sin son som ett barn, utan som en vuxen. Där ligger ansvaret även till stor del på mannen - att inte låta sig behandlas som ett barn.

Orsaken till att man inte tar lika hårt på det som kommer från sin egen mamma är i alla fall hos oss att jag genom åren byggt upp en mycket stark relation till min mamma. Jag vet hur hon fungerar, jag kan snäsa åt henne om jag är irriterad och vet att hon säger det hon menar och kan utläsa det hon lägger in mellan raderna, jag kan även säga ifrån för jag vet att hon älskar mig även om hon uppfattar mig som otrevlig.

Till svärmor kan jag inte göra det, man är mer på sin vakt, kan inte läsa tydligt mellan raderna och lägger därför kanske in mer spekulationer än nödvändigt, tar kritiken hårdare och kan inte säga ifrån utan att vara otrevlig och eventuellt riskera att bli omtalad som en ragata inför resten av makens släkt.

Jag vill hemskt gärna komma överens med svärföräldrarna, för de betyder så mycket för min man. Jag ger alltid komplimanger om svärmors mat (om jag tycker att den är god vilket den oftast är) har jag något bra att säga så ser jag till att jag säger det, det dåliga försöker jag hålla inne. Jag ringer svämor ibland för att få råd om matlagning, försöker organisera så att de ska kunna komma hit och fira jul (trots att de och maken redan accepterat att de skulle fira ensamma), och frågar svärfar om peronliga familjeråd när jag tror att han har något att tillföra.

Det som retar skiten ur mig (ursäkta uttrycket) är när de pratar om att ringa och beställa hit en hantverkare utan att fråga oss först - utan kör över oss för att "de vet bäst". Eller att de tror sig veta bättre än mig vad vår som behöver (han är bara sju månader). Om han är väldigt gnällig och jag vet att det beror på att han är trött och har sovit dåligt så försöker jag gå in i sovrummet och låta honom vila lite eftersom han är väldigt lätt distraherad och kan jaga upp sig till att skrika hysteriskt om han inte får sova en stund. Då får jag sura kommentarer om att de vill att han ska sitta med vid bordet och att han är ledsen för att han inte får vara med. Det tolkar jag som att han är ledsen för att jag inte vet vad han behöver, utan de vet bättre. Då blir jag denna typiska moderstigrinna.

Jag gjorde en fuling som jag skäms för nu i efterhand eftersom det gick ut över min son. Efter en hel dag av dylika kommentarer så lät jag farmor vara barnvakt åt min son i en halvtimme när han var på det humöret medan vi åkte för att kolla på saker hos en släkting till dem. Jag sa att han kan vara lite krånglig och fick ett spydigt svar från svärfar om att "det ska de nog klara av". Resultatet blev att min son skrek tills han nästan tappade andan. Han vill inte vara med och bli runtburen, han vill ligga ner och sova. Men de respekterar inte att jag vet bäst vad min son behöver eftersom jag har varit tillsammans med honom dygnet runt i sju månader nu och vet att han kan vara krånglig och bestämd.

Jag tycker att en bra svärmor skulle kunna ha en diskussion som denna:
- Varför är han så ledsen tror du?
- Han är trött och behöver sova
- Jaha, säger du det, hur ska vi lösa det då?

- I stället för:
- Jag tror han har magknip
- Nej, han är trött och behöver sova
- Nej då, han vill sitta här uppe med oss.

Nu blev detta långt, men det är nog för att jag är mitt uppe i det hela. Respekt för föräldrarnas kunskap om sitt barn och respekt för att sonen+partner bestämmer över sitt eget liv och sina egna beslut. Och villiga att hjälpa om hjälp efterfrågas. Det är bra svärföräldrar för mig.