Hur ska en bra svärmor vara? Alternativ

[netaave]

Jag vill inte byta ämne i Råse-Maries tråd, men undrar med anledning av diskussionen där hur ni tycker man ska vara som svärmor?
Jag undrar också över skillnaden egen mamma - svärmor. Är det inte så att vi tjejer generellt tål mer kritik från våra egna mammor än vi gör från svärmor? I alla fall var det så i mitt fall. Min svärmor var en underbar person som tyvärr inte finns längre men som jag saknar mycket.

Nu är jag själv svärmor och bestämde mig från början att vad som än hände skulle jag inte lägga mig i, och att jag aldrig skulle ta parti för någon av dom innan jag hört bådas versioner.
Nu har jag som tur är aldrig blivit indragen i någon konflikt, men märker ju att min svärdotter frågar sin mamma om barnvakt betydligt oftare än hon frågar mig. Rannsakar jag mig själv upptäcker jag att det gjorde nog jag också.

Min svärdotter var nog lite avvaktande till mig i början men har tinat upp efter hand, men fortfarande är det oftast sonen som ringer när dom behöver hjälp t.ex.

Är det så att vi tjejer automatiskt vänder oss till våra egna mammor i första hand?
Skulle vara kul att höra lite.

[amaira]

Alla funderingar är inte bara förbehållna amaira.    

Nä precis! Så "platt" det skulle bli om det bara var jag som "funderade".
Tycker det är spännande att läsa alla andras funderingar, tankar och åsikter. Och alltid är det något som nästlar sig in i mitt tankesätt också, av det hela. Det är ju det som känns givande med det hela.

Man behöver "nötas och blötas och stötas" även mot andras tankesyner, och kanske t.o.m. slipa bort någon lite vass skärva nånstans, som "man" inte visste om...


Airamya! "idealbild" säger du. Ja, jag vet, jag började resonemanget med "idealbilder". Men upptäcker att jag använder samma ord för två olika tolkningar.

Nu blandar jag också ihop den här tråden med den andra svärmorstråden, och har även Ullis "svar" i den andra tråden i tankarna.


Det är självklart tycker jag, att man kommer längre om man strävar mot den idealbild som man tycker är viktig. Men nog handlar det väl ändå allt som oftast om "prioriteringar"? Om man är sann mot sig själv. ??
Återigen, man väljer.

Så Airamya, "idealbild" säger jag även om din relation som du beskriver! Att lyckas med konststycket att få fram - utifrån RÅDANDE OMSTÄNDIGHETER, en idealrelation.

Friheten i relationerna finner man ju inte genom att ändra på "den andre", utan genom att ändra på sin syn på den andre!

Då hamnar ju också "makten" där den hör hemma; alltså, hos den som vill förändra sin relation!

Det är en stor skillnad i att tänka "Min man/svärmor/ pappa/ vän o.s.v. hindrar mig från att få ut det jag behöver i livet", jämfört med
"Jag låter min man/svärmor/ etc. hindra mig från att få ut det jag behöver i livet."

I det första fallet upplever jag mig som offer. I det andra fallet återtar jag makten och tar mitt eget ansvar.


Det jag menade med "idealbild" i den andra tråden, var nog i första hand det här att vi inom oss bär på en bild som vi TROR är hur något ska vara!

Vi bär med oss en (ofta idealiserad) schablonmässig stereotyp bild av vad exempelvis "en förälder" BÖR vara, eller hur det BÖR vara när man får en bebis, är en "bra kamrat", hur ett kärleksförhållande BÖR fungera för att vara lyckat, osv.

Och så "glömmer" man, att livet i sig ALLTID är "upp" och det är "ner", det är bra och det är dåligt, man tappar kontrollen åtskilliga gånger i sitt liv även fast man "inte borde", det dyker upp konflikter och de går inte att lösa på något slentrianmässigt vis, och den lilla gulliga bebisen får man en vacker dag lust att kasta ut genom fönstret och den nyblivna mamman undrar om hon är sjuk i huvudet och totalmisslyckad som inte reservationslöst älskar sitt barn alltid, i alla lägen, även om hon är totalutmattad och slutkörd både psykiskt och fysiskt, osv. osv.

Är det nån som hänger med på vad jag försöker säga?

Kanske blir det enklare om jag bara säger:
"Vi tappar kontrollen över oss själva och över våra situationer emellanåt i livet". Och det är något som vi INTE KAN ha kontroll över.


Visst bör man sträva efter ... ja, efter det som är VIKTIGT för var och en av oss. Men detta "viktigt" ser så olika ut för oss alla.

En människa kan ta oerhört illa upp, av någonting som inte bekommer en annan människa det allra minsta.

Du Ullis, ska ju definitivt inte ha en man som inte kan stå upp gentemot sin mamma om det skulle behövas. Som jag förstår så har du också kommit rätt där, och har inte "en sådan". Du har lyckats i livet och med dina val. Åtminstone vad gäller make och svärmor .

För någon annan kanske det är andra värderingar som ligger högre i prioritet. Medan makens "bundenhet" till sin mamma, kan ses med förstående, varsamma och kärleksfulla ögon, och inte blir till något hot.

Vi är alla så olika - och behöver alla finna våra egna lösningar och vår egen livsväg. Utan att stänga in våra värderingar i schabloner, och utan att tappa vår sanningsenlighet gentemot oss själva.

Och samtidigt känna efter, i djupet av oss själva, vad som är VIKTIGT för oss. Och sedan ... "välja"...

Finna ut vad som ÄR, och utgå från det.
Finna den svårfunna balansen mellan acceptans och förändring.


Och Airamya, en gång till. "Idealbild" ... *ler en smula*.
Ja, faktiskt! I det avseendet.

Det här är viktigt, och det prioriterar jag, och det funkar tack och lov även med mina närmaste kära.

Någon "idealsvärmor" däremot, det är jag verkligen inte!
Jag har så många "fel" och "brister", svårigheter och problematiker, så vore det en annan svärdotter jag hade, eller en annan svärmor - så kanske de skulle reta ihjäl sig på mig!

Det är så mycket som jag brister i.
Men min kärlek och min kärleksfullhet till dem som står mig närmast, det "brister" jag inte i.