Hur ska en bra svärmor vara? Alternativ

[netaave]

Jag vill inte byta ämne i Råse-Maries tråd, men undrar med anledning av diskussionen där hur ni tycker man ska vara som svärmor?
Jag undrar också över skillnaden egen mamma - svärmor. Är det inte så att vi tjejer generellt tål mer kritik från våra egna mammor än vi gör från svärmor? I alla fall var det så i mitt fall. Min svärmor var en underbar person som tyvärr inte finns längre men som jag saknar mycket.

Nu är jag själv svärmor och bestämde mig från början att vad som än hände skulle jag inte lägga mig i, och att jag aldrig skulle ta parti för någon av dom innan jag hört bådas versioner.
Nu har jag som tur är aldrig blivit indragen i någon konflikt, men märker ju att min svärdotter frågar sin mamma om barnvakt betydligt oftare än hon frågar mig. Rannsakar jag mig själv upptäcker jag att det gjorde nog jag också.

Min svärdotter var nog lite avvaktande till mig i början men har tinat upp efter hand, men fortfarande är det oftast sonen som ringer när dom behöver hjälp t.ex.

Är det så att vi tjejer automatiskt vänder oss till våra egna mammor i första hand?
Skulle vara kul att höra lite.

[Ullet]

För någon annan kanske det är andra värderingar som ligger högre i prioritet. Medan makens "bundenhet" till sin mamma, kan ses med förstående, varsamma och kärleksfulla ögon, och inte blir till något hot.

Jag kan tyvärr inte se modersbundenhet hos en vuxen människa som ngt positivt, det finns ju en orsak till varför vi växer upp o behöver frigöra oss från våra föräldrar. Att däremot högakta, ära och älska sina föräldrar ser jag som ngt mkt positivt däremot, men däremellan anser jag det vara en enormt stor skillnad. Milsvid skillnad....

Min make är väldigt mån om sin mamma och bryr sig samt älskar henne väldigt högt, men han styrs inte av henne och hennes åsikter, hon styr honom inte utan accepterar och respekterar han och hans val i livet, vilket jag tycker en bra förälder ska göra.
Om man fortfarande som vuxen anser sin mor/far ha sista ordet i vad man ska göra av sitt liv, då bör man kanske få hjälp att gå vidare, det går inte att ha en familj där ngn annan i närmiljön har veto, hur kan man då visa barnen att det är okej att bryta upp från sina föräldrar, stå för sina egna val och att man som vuxen är verkligt vuxen? Det är en stor otrygghetsfaktor för barn att se sina föräldrar hjälplösa o oförmögna att ta eget ansvar, det lägger stort ansvar på dom o det är i förlängningen inte bra alls.
Om man som vuxen visar att man kan ta eget ansvar, man står för konflikterna man skapat/man blir inblandad i, man kan säga ifrån, skyda barnet helt enkelt, då skapar det trygghet hos barnet. Den vuxne är en kraft att räkna med, ngn man kan identifiera sig med. Om man då har en förälder som inte kan ta ett beslut själv utan att ringa sin mamma och där modern (jag tar det som exempel o generalisering, hopps ni har överseende) har veto fastän det i familjen borde vara pappan o mamman ( eller nån annan konstellation på samma tema) som _tillsammans_ ska bestämma, då får barnet ett väldigt underligt synsätt på hur vuxna fungerar.

Jag har haft tur med en man som behandlar sina föräldrar mkt bra men som inte är styrda av dom, det känns mkt bra. Det är inget hot att han älskar och bryr sig om sin mamma, men om hon o hennes åsikter var viktigare än vad vi som familj kommit överens om, då hade det inte varit sunt tycker jag.