Hur ska en bra svärmor vara? Alternativ

[netaave]

Jag vill inte byta ämne i Råse-Maries tråd, men undrar med anledning av diskussionen där hur ni tycker man ska vara som svärmor?
Jag undrar också över skillnaden egen mamma - svärmor. Är det inte så att vi tjejer generellt tål mer kritik från våra egna mammor än vi gör från svärmor? I alla fall var det så i mitt fall. Min svärmor var en underbar person som tyvärr inte finns längre men som jag saknar mycket.

Nu är jag själv svärmor och bestämde mig från början att vad som än hände skulle jag inte lägga mig i, och att jag aldrig skulle ta parti för någon av dom innan jag hört bådas versioner.
Nu har jag som tur är aldrig blivit indragen i någon konflikt, men märker ju att min svärdotter frågar sin mamma om barnvakt betydligt oftare än hon frågar mig. Rannsakar jag mig själv upptäcker jag att det gjorde nog jag också.

Min svärdotter var nog lite avvaktande till mig i början men har tinat upp efter hand, men fortfarande är det oftast sonen som ringer när dom behöver hjälp t.ex.

Är det så att vi tjejer automatiskt vänder oss till våra egna mammor i första hand?
Skulle vara kul att höra lite.

[pyrola]

Ja herregud

Visst finns det grader i helvetet!

En svärmor som den som Bettson beskriver verkar vara en borderlinepersonlighet (snabb och icke yrkesmässig diagos)
Hon måste ju vara ett fruktansvärt sällskap för alla, vuxna som barn. Osäkerheten, vad kommer näst, måste vara olidlig.

Jag har i mitt stilla sinne smågnällt över min egen svärmor, en lågmäld leende velpotta som aldrig säger vad hon vill utan begär att andra skall bestämma och besluta åt henne, samtidigt som hon vet precis exakt vad hon vill, surar med söt min när vi tagit fel beslut åt henne (framtvingat av henne. besluten kan röra allt från småsaker till vilken sorts pizza hon skall äta till större saker) och sedan snackar skit bakom ryggen istället.
Ständigt missnöjd med sin lott i livet. Det hade ju inte behövt vara på det sättet. Hon verkar ju dock vara rena fyndet när man jämför med den andra.