Hur ska en bra svärmor vara? Alternativ

[netaave]

Jag vill inte byta ämne i Råse-Maries tråd, men undrar med anledning av diskussionen där hur ni tycker man ska vara som svärmor?
Jag undrar också över skillnaden egen mamma - svärmor. Är det inte så att vi tjejer generellt tål mer kritik från våra egna mammor än vi gör från svärmor? I alla fall var det så i mitt fall. Min svärmor var en underbar person som tyvärr inte finns längre men som jag saknar mycket.

Nu är jag själv svärmor och bestämde mig från början att vad som än hände skulle jag inte lägga mig i, och att jag aldrig skulle ta parti för någon av dom innan jag hört bådas versioner.
Nu har jag som tur är aldrig blivit indragen i någon konflikt, men märker ju att min svärdotter frågar sin mamma om barnvakt betydligt oftare än hon frågar mig. Rannsakar jag mig själv upptäcker jag att det gjorde nog jag också.

Min svärdotter var nog lite avvaktande till mig i början men har tinat upp efter hand, men fortfarande är det oftast sonen som ringer när dom behöver hjälp t.ex.

Är det så att vi tjejer automatiskt vänder oss till våra egna mammor i första hand?
Skulle vara kul att höra lite.

[Ewa L]

Jag hade ett mycket gott förhållande till min svärmor när jag var gift. Inte direkt att hon var ett stöd som jag kunde komma med frågor till — där var det snarare tvärsom, hon som frågade mig — men vi hade kul ihop. Vi kunde gå ut och fika, shoppa eller gå på bio ihop. Eller bara sitta och snacka en hel kväll över ett glas vin.

När vi fick barn blev hon en fantastisk farmor. Hon hittade på spännande lekar ihop med barnen. Gick på äventyrsutflykter som varade i timmar. Hon ville gärna också ha dem utan att vi föräldrar var med, och det har jag full förståelse för. Det blir något helt annat.
Hon hade dem då allt från en helg upp till en vecka. Framför allt var hon då noga att ändå följa våra (föräldrarnas) regler ändå. Dvs bara godis på helgen, inte springa ifrån matbordet etc. Det uppfattade jag som respekt från hennes sida.

Samtidigt hade jag och barnen ett fantastiskt bra förhållande även med min mor, så de hade utmärkt mormor också. Däremot var hon inte lika ungdomlig och stark, så hon orkade inte fysiskt lika mycket, men det betydde inget. Hon hade heller inte lika gott ställt så hon kunde inte ta med dem på utlandsresor etc. Spelade heller ingen roll!!

Chocken blev därför extra stor när skilsmässan från min man även blev skilsmässa från svärföräldrarna! Det fanns egentligen ingen anledning till det som jag ser det. Men OK, skiljas från mig de kunde de ju göra. Men från sina älskade barnbarn!!! De hade känt dem, umgåtts med dem flitigt och älskat dem i nästan 16 år!!!
Jag — och de — fattade ingenting.

Idag har gått nio år sedan dess. Hon har fått en ny svärdotter och två nya — mycket små — barnbarn. De bor på andra sidan jordklotet och pratar inte svenska.

Jag försökte utgå från mig själv och inte döma. Alltså har jag tagit kontakt med svärmor igen. Första gångerna var det mycket svårt och jobbigt. Hon behandlade mig som skit men jag satte mig över det och har fortsatt. Hur skulle hon annars få några "rapporter" om sina första barnbarn? Sin son — deras far? Han har nästan ingen kontakt med dem heller.
Som sagt, det var jättejobbigt. Men jag har kämpat på. Även varit dit på besök (Stockholm) vid åtskilliga tillfällen. Och idag går det bättre! Jag ringer nog inte mer än 4-5 gånger per år, men hon blir uppenbart glad när jag gör det. Däremot ringer hon aldrig själv. Jag tror faktiskt hon skäms.