Vad göra med en vän, som bara ser ALLT i svart? Alternativ

[*solis*]

Egentligen vet jo jag svaret på den frågan själv:jag måste lugnt säga ifrån att jag inte längre finner mig i att vara hennes avlastningsplats för allt skit i hennes liv:och det är MYCKET skit!

Livet är trots allt så full av allt möjligt underbart bara man är villig att se detta,speciellt i sin vardag i alla små sakerna och händelserna

När jag nu varit sjuk länge så har jag fått uppleva så mycket kärlek av mina vänner barn och grannar

Men denne min väninna kommer bara med skit och jag går nästan under när vi pratas vid för det mesta gråter jag efteråt.

Jag har kommit på att tyvärr så når jag inte till henne hjärta hur jag än försöker

Och ändå älskar jag min väninna och tycker oerhört synd om henne som ser allting så djupt svart .

[amaira]

Jag hör i alla fall vad det är du säger Solis.

Och jag tror att din slutsats är rätt.


Utifrån det du berättar, behöver din väninna definitivt professionell hjälp, och det enda du kan "hjälpa" henne med, genom att fortsätta vara en "säkerhetsventil-för-eländet = hennes soptunna" är att hon kan fortsätta lägga det på dig, och aldrig behöva konfronteras sina problem.

Det gynnar varken dig eller henne!

Ibland stjälper man (när man står någon nära) istället för hjälper.
Det är inte kärleksfullt. Man låser sig i sin och den andres maktlöshet. Det är en mycket svår situation.

Man vill inte göra illa och såra, men det är ju livet och verkligheten som är grym såna gånger.
Att inte konfronteras livet och verkligheten som den är, gör att man heller aldrig finner lösningar och kan förändra.

Fast det gör ont...

Men det gör ondare att inte förändra, och då slutar det dessutom aldrig göra ont.


Och precis som du skriver, visst är vi mäniskor "bara människor". Det är inte ens meningen att vi ska vara någonting annat.


Något helt annat: Något som kan få många människor att "se rött" och tappa sin klarsyn, är "religiositet". Så när du använder termer av "Jesus" och "Gud" - så tror jag bestämt att det "exploderar" här på forumet .

Enda anledningen jag kan finna till det, är att många bär med sig minnen från andra tider och upplevelser.

Nu finns det säkerligen tusen andra anledningar också, och jag kommer kanske till och med att få höra (läsa) dem här snart?

Men ändå vill jag skriva Kay Pollaks sanna ord:

"Du är inte upprörd av de skäl du tror."

För dig har Gud och Jesus blivit någonting stort och viktigt i ditt liv. Grattis till att ha funnit detta inom dig!

Jag delar inte din tro. Men du är du och jag är jag.
Jag lyssnar på vad du säger, även om du uttrycker en del via bibliska termer.
Men det gör väl ingen skillnad? Jag förstår ju mycket väl vad du menar.

Att "skilja på mig och dig" är inte lätt alla gånger. Det är mycket svårare än det låter.

Var rädd om dig vännen.

Kram .