Tankar om tron igen, med en hel del tvivel(: Alternativ

[*solis*]

För några veckor sedan upplevde jag mycket kraftfullt att Jesus Kristus had kommit in i mitt hjärta

jag var som i himmelen under flera veckor:allt tycktes förändras inom mig till rena rama kärlek och accepterande,allt tålde jag, ingenting kunde störa mig.

I samma veva blev jag sjuk,tråkigheter uppstod med min väninna,hundarna blev sjuka,pengarna räcker inte till.....
saker som händer i allas våra liv.

Talade om allt detta med mina kristna vänner och de sa:det är satan som anfaller dig
Själv upplever jag mer att det är mitt eget inre mörker och tvivel som nu kommer till ytan med dess fulla kraft:och det gör så ont så att jag nästan går sönder

Och det värsta är detta:detta min inre frid försvann och dess ställe kom tillbaka den urgamla "haggan" som härjar och svär och vill ha uppmärksamhet och Jesus verkar har gömt sig någonstans dit jag inte når och så tog han "ljuset" med sig och här går jag och åter igen söker efter det ljuvliga "ljuset"


Dessutom detta med att vi människor endast skulle få komma till Gud genom Jesus Kristus har jag mycket svårt att ta till mig och acceptera

Eftersom det finns billioner olika liv i Universum så det kan bara inte vara att bar Jesus är vägen!?! Så ni ser jag tvivlar igen och det blir väl aldrig någonsin en god kristen av mig utan jag kommer väl brinna i helvetet.

Och ändå är jag helt säker på att det bara måste finnas en stor kärleksfull kraft som verkligen älskar allt levande och inte bara dem som tror på Jesus.

Jag tror fortfarande på kärlek godhet och att det onda finns inom mig själv och inte är kommen ifrån någon utanför mig själv:det är ju jag som känner alla mina kännslor.

Nå; det här var lite om mina förvirrade tankar om tron.

[amaira]

Jag håller med gammelnalle ...

...och jag håller med dig .

Bara en endaste liiiten "korrigering" av dina ord, så blir det också mina ord.

den enda viktiga frågan är HUR VI LEVER DEN gentemot ANDRA....

För mig, kommer först "hur vi lever det gentemot oss själva"!

Av den enkla anledningen att om vi inte är sanna mot oss själva, blir vi det inte mot andra. Då har vi inte mycket att ge. I alla fall inte inom de områden där vi inte mött och lärt oss förstå och acceptera oss själva.

Det blir "vår blinda fläck" - och genom den sipprar vår elakhet ut, utan att vi vet om det.

Människan är en komplicerad varelse. Och komplex.

Och precis som du tycker jag att det här livet ger fullt upp att leva, utan att jag behöver blanda in andra liv (före eller efter eller nån annan stans).
Det enda det gör, är att ta livsenergi av mig, som jag kan använda här och nu.

Allting har sin tid, och tids nog hinner jag med de andra liven - om det nu kommer några såna .

Fast jag kan förstå om det för en del kan vara ett livsverktyg i det här livet, till att våga möta sig själv och alla sina "konstiga" sidor. Och fortfarande ha den nödvändiga distansen till det.

Nu har amaira "tyckt" igen