jag vill ha barn, men inte han Alternativ

[labarradepan]

För snart 2 år sen träffa jag min gubbe via nätet, det stod exakt hur jag ville ha min framtid.. allts jag menar med barn. Att jag vill ha barn. När vi pratat barn så har han inte sagt så mycket, men nu kommer det fram att han inte vill.

Nu när man nyss köpt hus o allt..

Vilket är jätte jobbigt o tråkigt.. jag är hur ledsen som helst o känner mig lite lurad. Han säger att han trodde att det skulle växa fram nån barn känsla.

Så vad gör man? Hur länge kan man vänta i fall han ändrar sig?

Jag fyller ju 30 nästa år.. suck

[amaira]

Hej labbaradepan!

(vad betyder "labbaradepan" *mycket nyfiken * )


Jag tycker också att du/ ni ska ge det hela lite mer tid. Saker och ting brukar lösa sig med tiden, det växer liksom fram ett beslut vad som är viktigast och vad man vill, respektive inte vill.
Och ni kan ju dessutom prata med varandra om det här.

Osäkerheten brukar vara värst, i alla sammanhang, även detta. Att inte veta hur framtiden kommer att gestalta sig. Inte veta hur man ska ställa in sig för sitt liv, och hur man kan planera.

I mina öron verkar han helt enkelt inte "mogen" för att skaffa barn än. Och känner sig osäker på om han någonsin kommer att känna sig mogen i det avseendet.

Och vem kan svara på det?
Jag vet inget annat än Tiden. Och tid är det som du upplever att du inte har så mycket kvar av...

Det är ju inte så enkelt som att hoppa av förhållandet, och skaffa ett nytt medetsamma, som kan ge barn. Även ett nytt förhållande kräver framförhållning - och man måste dessutom först finna det.

Ni känner båda som ni känner, och en grundförutsättning är att ni accepterar och respekterar varandra och er själva i det här som fått er i "o-fas" med varandra, och varandras liv.

Det går att vara VÄNNER, trots att man är olika som människor, och har olika känslor inför gemensamma beslut. Men det är en utmaning!

Det kan vara mycket svårt att fortsätta vara vänner och RESPEKTERA varandra och varandras känslor, och att klara av att vara ÄRLIG, inför sig själv och inför varandra, och FÖRLÅTA sig själv och varandra när man själv eller den andra inte klarar...

Det är ju ingens FEL!
Känslor har man! De är inget man kan förneka och styra över. Försöker man, så kommer de att poppa upp i något annat otrevligt sammanhang, som "gubben i lådan".

Och man kan enbart ta beslut över sig själv och över sin egen situation, även när alternativen är otrevliga, sorgliga eller oönskade.

Livet gör inte alltid som man vill - det är ingens FEL. Det är livet.

Fy farao vad han har fört dig bakom ljuset! Så himla ruttet gjort att vänta tills han har dig "fast" och sen "släppa bomben", respektlöst så det skriker om det. - - -
Usch, jag blir så arg så jag skakar över sådant här.

??

Oj vilken ilska, var kom den ifrån???
Och den snabba slutsatsen, att mannen här är en stor bov, utstuderat manipulerat planerande för att få som han vill, oavsett om det ödelägger livet för den han säger sig älska ...

Jaa, jag skulle också bli arg då...

Men människor är sällan så (även om det sällsynt händer, mestadels i tv:s såpor (tror jag, tittar inte på såpor)).

Däremot är människor OFTA så, att de gärna blundar för PROBLEM, därför att de hoppas och tror att det ska lösa sig själv, därför att om det inte gör det, så verkar konsekvenserna så hemska. (t.ex. att behöva skiljas från någon man älskar)

Det är en dålig strategi - men inte en strategi byggd på planering, utan på hjälplöshet och brist på planering.

Det är med andra ord ... mänskligt.