CITAT (labarradepan @ 11-05-2005, 06:23)
hej o tack för alla inlägg... självklart har vi pratat med varandra om detta, båda är gråter o är lessna. Han känner sig jätte taskig mot mig, då får jag dåligt samvete för att han känner så.
Vilken soppa jag är i.

Ena stunden säger han att vi ska skaffa o andra stund inte, då han tänker på vilket jobb barn blir o hans fritid blir lidande som han säger. Men då får väl barnet vara med tycker jag. hmm.. nå ja, jag ska inte stressa honom, han får tänka i fred..... ett tag.
Jag har vänner som har barn o gifta, men vi umgås inte så mycket med dem, min systers barn är hos oss ibland. men då hållar han bara i den ena ett tag o sen är det bra, då gör han nått annat.
Två av hans vänner har barn, de träffar vi inte heller så ofta. Men han bäste vän ska girfa sig snart o då blir det säkert barn där snart.
Så man vet inte.. jag e kluven.
Då behöver han nog bara mer tid, men inte föör länge!
Barn behöver syskon och ska ni hinna så.......
Min man var också lite tveksam men det var för att han tyckte han var för gammal, hade precis fyllt 40, och var van vid friheten.
Jag ville ju att min son skulle få syskon och så blev det till slut också. Nu har han har många gånger sagt till mig att det var en himla tur att vi trots allt skaffade våra tjejer. Idag kan han inte föreställa sig hur det skulle vara att inte ha barn.
Visst blir man bunden men det är ju en övergående period, vänner och intressen finns ju kvar även efteråt.