CITAT (farbror B @ 12-05-2005, 09:26)
En man uttalar sej!
Hur kan ni kvinnor stå ut med allt elände som män skapar?
Nu pratar jag inte om "våld i hemmet" som det så vackert heter när sinnessjuka män ( för inte är man frisk om man slår på det sättet!!) slår sina barn och kvinnor.
Jag tänker på dessa vardagliga saker, som man inte kan drömma om skulle finnas i dagens jämställda samhälle:
1. "barnvakt" Mannen är hemma, medan kvinnan går ut en kväll och
berättar då att han ska sitta barnvakt! Skulle kvinnan säja så om mannen gick ut? Vad ligger det för attityd bakom sånt språk?
2. Handla i affärn. Mannen vägrar åka med, eller ägnar vistelsen med att prata i mobilen med kompisar och låtsas som om han inte känner kvinnan, som under tiden bollar två barn,inköpslistan och en full vagn med varor.
3. Ansvarsfördelningen hemma. Mannen förklarar att han tar hand om bilden och det praktiska runt den om hon tar hand om hemmet. Uppskattningsvis tar bilen max 70 timmar om året, medan den tiden lätt knäcks efter två veckor hemma.
4. Mer ansvarsfördelning. Mannen verkar hopplös på att tvätta och förvisas därför från tvätten i framtiden. Här skapar kvinnan själv en ohållbar situation. Inte ens en man är så dum att han inte kan klara av att tvätta på rätt sätt om han bara vill .
5.Barnen. Hans attityd är att "det är hennes grej!"
En man som verkligen inte förstår bättre, gör sej bäst som singel!.
Sluta backa upp männens fortsatta mansgriseri! Ställ krav på er karl om ni ska få nån fason på honom. Han kan stryka sina skjortor själv, laga mat, hämta på dagis, tvätta precis lika mycket som du!
Sluta befästa könsrollerna!
Det finns ett talesätt som säger att skillnaden mellan pojkar och män är kostanden på deras leksaker.
Tyvärr är det fullkomligt fel.
Skillnaden mellan pojkar och män går just i det farbror B beskriver.
De som tar ansvar och inte hjälper till utan delar, är de som vuxit upp från pojkar till män.
De som barnvaktar sina egna barn är fortfarande barn själva och gör inget vidare jobb. De som delar ansvaret för och tar hand om sina barn, det är män.
Förutsättning för en bra relation är just att man vuxit upp, man behöver för jestanes inte vara tråkig för det utan låta baran sinnet få lite utlopp med jämna mellanrum.
I unga förhållanden så kanske den feminina parten fortfarande är en flicka och inte en kvinna (om man mäter med samma måttstock).
Hon tycker då det är helt OK att ha en relation med en pojke. Men så snart hon vuxit upp till kvinna och hennes "pojkvän" inte blivit man så börjar hon irritera sig på honom. Det är då det inte går så bra längre.
Ofta är det föräldrarna som inte tillåter sina barn att bli vuxna. SJälv hade jag stora problem att slå mig loss och växa upp. Inte förrän sista månaderna innan mamma dog kunde hon se mig som vuxen.
Min man hade samma problem om inte värre. Han blev inte vuxen förrän jag blev riktigt sjuk.
Det gjorde också att han var tredje pojken i familjen ända tills detta hände och han gick miste om sin fadersperiod. Inte förrän barnen var i tonåren blev han pappa och hade svårt med balansen i den rollen länge eftersom han inte vuxit in i rollen eftersom.
Nu i medelåldern är vi äntligen jämnlika.
jag vill ha barn, men inte han
10-05-2005, 11:03
