Kan man älska alla människor!?, kärlek utan villkor..... Alternativ

[*solis*]

Jag har börjat fundera på detta med kärlek utan villkor

Förrut var jag alldeles säker på att man kan älska alla människor, men idag är jag inte längre så säker på det

Till.ex. inte skulle jag kunna älska en person som är mördare,pedofil,kvinnomisshandlare.......

Dessutom har jag själv inte ännu fått kontakt med ilskan som finns inom mig så hur skulle jag då kunna älska alla människor

Titt som tätt kan jag blir arg inom mig över saker och ting och människor men det är endast mina nära och kära som får uppleva min ilska och frustration

Jag verkligen önskar att jag kunde utvecklas så långt att jag kunde älska alla mäniskor helt utan villkor

Tror ni andra att detta är möjligt för oss människor?

[amaira]

intressant ...
(och kloka inlägg)

Kunna älska alla människor?
Nej, det tror jag är för svårt.

Håller nog med "alla", även Farbror B även om du läser vad du vill läsa... eller ?


Jag själv varken kan eller vill, i botten känner jag så.
Kanske är det en prestation som Dalai Lama klarar av, men jag är ingen tibetansk munk, och vill ingen vara.


Å andra sidan ...

Ja, det finns nog två sidor i det hela:
Man kan ha en inre värdering som man försöker leva efter, en sorts kärleksfullhet att värna om.

Men "kärlek" finns det någonting "svårare"?

Är detta exempel kärlek?: när en person "faller i kärlek" (fall in love) och glömmer både barn och familj för en mans skull, följer honom till världens ände, för sin stora kärleks skull. när han sedan överger henne, hatar hon istället, försöker djävlas med alla medel för att han har lurat henne och förstört hennes liv.

Det var ett extrem-exempel (utdraget till sin spets) av något som till vardagslag ofta kallas "kärlek".

Drömmarnas "kärlek", är en ljuv och lätt sak.

Verklighetens "kärlek" är inte lika lätt, vare sig den riktar sig mot någon av det motsatta könet, eller gentemot sina egna barn. "Kärlek" är lika svårt som alla relationer, ja svårare.
Ju närmare desto svårare.


Det kan nog för en del vara lättare att "älska människorna" än att älska dem som står en närmast: t.ex en knepig mamma- eller papparelation.
Eller sina barn ...
Kärleken är ofta blandad med beroende, och kan ibland bli mer kravfull än kärleksfull.


Är man (särskilt om det gäller redan från barnsben) illa behandlad, ligger hatet närmare till hands, än kärleken.

"Hat" är en djup, primitiv och instinktiv känsla, med stor KRAFT!
En känsla som jag tror att ingen undgår under sitt liv.


Men känslor bor i den människa som äger känslan!
Och att vara uppfylld av hat, är livsförstörande och livsförgörande.

Att vara uppfylld av kärlek, ger inre ro, glädje och lugn. Så är det.
Hat föder onda cirklar, kärlek goda cirklar, för en själv!!! och för omvärlden.

Att älska alla människor, ställa upp till varje pris när de behöver det, det går inte

men det här är två olika saker, sammansatt till en andemening.

Att kunna sätta gränser, är en FÖRUTSÄTTNING för att kunna ÄLSKA!

Utan gränserna kan man inte älska, för då blir man ju uppslukad. Att "älska" är inte detsamma som att "vara till lags".

Och när det gäller att "sätta gränser", så är det gränserna inom en som gäller, då faller de yttre gränserna mer naturligt på plats av sig självt.

Gränser och gränssättning hör ihop med kärlek.
Gränser och gränssättning hör också ihop med den egna personen. Hur ska man veta var man sätter gränserna, om man inte vet vem man är eller vad man kan eller vill?
Gränser och gränssättning handlar också mer om att tordas stå för sig själv, än att sätta andra på plats.
(Gränssättning är också en kommunikationsfråga, även kommunikation med sig själv)


JAG tror nog att kärlek behöver fria och självständiga människor, därför att annars blir kärleken för uppblandad med "konstiga saker" som grumlar till och förstör.
JAG tror på den kärlek som kan stå för sig själv och ta eget ansvar, och leva på VILJA och BESLUT. Den kärleken blir ju pålitlig, och hattar inte fram och tillbaka beroende på dagens humör, sårade känslor eller beroende av den vad ANDRA gör.

Kärlek börjar med en själv. Och är nog bland det svåraste som finns. Kanske mest för att vi människor med alla medel värjer oss mot de sidor som vi har minst fördragsamhet mot, hos oss själva! (jfr: "skuggan")
Det är också så oerhört svårt, ja omöjligt, att "se sig själv" med utifrån-ögon. De allra värsta egenskaperna vi kan tänka oss ... att bara tänka tanken att vi på något vis bär det, eller liknande, inom oss själva, kan göra oss till en liten blöt fläck av total skam och värdelöshet. Därför möter vi det inte, det är för svårt och för skrämmande.

Därför övergår vi i stället alltför lätt till HAT, gentemot ANDRA! Det behöver inte vara så att vi bär just de egenskaperna som vi hatar hos den andre.
Det räcker så gott, att någon med sitt betende väcker känslor inom oss, som vi inte klarar av att ha.

Som du så ofta skriver solis, så har vi mycket att lära oss av "våra fiender". De är ju "markörer" av omedvetna sårbarheter som vi bär inom oss. Något som är SVÅRT att möta (ställa sig öga mot öga mot) och som gör oss MYCKET sårbara! Det går liksom av sig själv att istället hata den andra. Det är ett mänskligt försvar. (döda budbäraren, så slipper jag veta budskapet)


Själv lever jag med ett "gräsligt humör": Impulsivt och lättpåverkat.
Jag har hatat mycket och djupt åtskilliga gånger mitt liv, min sårbarhet har varit ... "tragisk". Något annat ord har jag inte för det.

Sårbarheten är kvar, men inte längre tragisk, inte ens sorglig. Jag har lärt mig leva med den.
Av egen erfarenhet vet jag, att hat förtär, bryter ner och förstör, äter upp en liksom innifrån. Om jag hatar, är det JAG som är förloraren, inte den jag hatar.

Om jag kan förlåta, är det likaledes JAG som är vinnaren.

Att älska, är inte så svårt... men det kräver insikt och det kräver FÖRSTÅELSE! Och det kräver... att jag törs och klarar av, att möta min egen sårbarhet.

Där ligger hindret, BARA där... hindret för att kunna älska. Och jag tror inte den människan är född, som klarar av att möta all sin egen inre sårbarhet i och inför Livet (bara så som Livet är).

Men det är något att sträva efter. Eftersom det "öppnar mina sinnen" (sinnen är som fallskärmar, de fungerar bara när de är öppna; odlasignatur) och ger mig - MIG - tillgång till mitt liv och RO inombords, och tillfredssställelse gentemot mig själv och Livet, precis bara så som vi är, Livet och Jag. (även när känslorna bråkar oharmoniskt - en av livets otaliga paradoxer)

Harmoni är ett annat ord för det, inre harmoni. De kan bara kärleken bistå med, inte hatet, inte likgiltigheten, bara kärleken.

Men det är svårt att släppa, svårt att FÖRSTÅ! Svårast av allt att förstå sina känslor, och veta att de är något man HAR, inte något man ÄR. Och att det dessutom är så som det ska vara .


När jag blir riktigt frustrerad på en annan människa, när jag blir arg och hatfull, då räcker det för mig med att veta - VETA - att känslorna är mina egna, bara mina egna. Och om jag VISSTE "hur det var" skulle jag inte bli arg.

Jag vet det av egna erfarenheter. Med insikt och förståelse. När man FÖRSTÅR vad och varför, när man har HELHETSBILDEN, finns inte hatet kvar.

Det gäller även de värsta brotten, de som inte ens kan nämnas vid namn. Men den SORG som blir kvar då ... är större än världens alla samlade hav...

Inför stora tragedier reagerar människor även med vrede, det går inte att komma ifrån. Fast, hat och vrede är också två olika saker. Och de är starka känslor. När de har en i sitt grepp, så VILL man inte ens släppa taget om dem!!! På ett vis "värnar" man gärna om dem, och så växer de sig större och större...

Nä, nu får det räcka för denna gång.

Hur var det nu, kan jag älska alla människor?
Det var nog tio år sedan som jag kom underfund med, att om man älskar människan, så måste man göra det för hennes dumhets skull
!!!

Avslutar med denna lite kluriga fråga:

Det är en het sommardag och du blir bjuden på din älsklingsglass.
Tyvärr kommer även din västa fiende att få SIN älsklingsglass om du tackar ja! Om du tackar nej, tar du ifrån din fiende hennes (hans) glass.

Hur gör du?