Berätta något om dig själv, som forummedlemmar inte vet.... Alternativ

[*solis*]

Jag kan börja med att berätta att jag älskar mina STOOORA STORTÅ

Jag har stått som nakenmodell i Paris 1965.

Jag har letat efter en död manns skalle tillsammans med min pappa då jag var 10 år.Mannen sprängdes i en olycka



Jag har suttit i arrest på en polisstation i Paris 1965; efter att vi ungdomar hade plockat mjölkflaskor ifrån gatan när vi var fulla

Ibland var jag på Högmässa i SacreCoeurs kyrka tidigt på morgonen med mina hippie kompisar

Jag var ofta utan mat i 4-5 dagar i Paris 1965, men vin drack jag

[Ophelia]

Jag är fortsatt nyfiken på vad ni kallar helvetet! Vad ni upplever när ni närmar er det eller är mitt i det! Och- vad som förorsakar att ni hamnar där!
Vet, att det är en svår fråga och inte alldeles lätt att prata om!

Jag har inga problem att prata om det och står för vad som har hänt.

Det som orsakade detta var att jag förlorade min bästa vän sedan 7 år tillbaka, efter 6 års djup vänskap insåg vi att vi tyckte om varandra mer än som vänner. Allt avslutades i november, han försvann. Ganska samtidigt blev arbetsbelastningen på mitt arbete övermänsklig. Samtidigt så började gammalt skit väckas upp som hänt tidigare. Jag började ifrågasätta mig som människa, kvinna, livets värde och i mitt arbete. Insåg även att när vänner behövdes som bäst så fanns ingen. Detta är vad man betecknar som en livskris.

Vad som hände mig var att jag började arbeta extremt mycket för att "gömma" de personliga känslorna. Allt blev ett virr varr. Koncentrationssvårigheter, dåligt med sömn, grubblerier, känsla av att gå på gungande mark, tunnelseende, känsla av att trampa omkring i gyttja, känsla av att benen viker sig, ångest är några känslor förutom de psykiska. Hittar man ingenstans att "fylla på energidepåerna" så börjar man ta av det man sparat och det är det jag gjort. Jag hade alltså de klassiska tecknen på depression.

Jag kan nämna att jag är beteendevetare med bl a inriktning på psykologi och jag förstod vad jag befann mig i (kände igen symptom) och att jag behövde hjälp. Detta är inget som går att undvika även om man skulle ha en utbildning då det då när det händer en själv så handlar man (jag) inte enligt "regelboken".

Har hela tiden arbetat min heltid och jag är nu övertygad om att arbete faktiskt är bra om man råkar ut för det jag gjort under förutsättning att man kan få professionell hjälp och ha stöd från sitt arbete. Men då gäller det att man talar om vad man behöver.

Jag mår bättre idag men har mina perioder. Jag är varjefall tacksam över att jag lever. Inser att även jag är sårbar och inte behöver vara stark i alla lägen vilket jag befarar kommer som en chock för dem som känner mig.