Berätta något om dig själv, som forummedlemmar inte vet.... Alternativ

[*solis*]

Jag kan börja med att berätta att jag älskar mina STOOORA STORTÅ

Jag har stått som nakenmodell i Paris 1965.

Jag har letat efter en död manns skalle tillsammans med min pappa då jag var 10 år.Mannen sprängdes i en olycka



Jag har suttit i arrest på en polisstation i Paris 1965; efter att vi ungdomar hade plockat mjölkflaskor ifrån gatan när vi var fulla

Ibland var jag på Högmässa i SacreCoeurs kyrka tidigt på morgonen med mina hippie kompisar

Jag var ofta utan mat i 4-5 dagar i Paris 1965, men vin drack jag

[mamamaggan]

Bra att ha stöttning och visst finns det en väg tillbaka. Än har jag inte hittat den vägen, grå bara på stigar just nu och inte bestämt hur jag ska se på mitt liv. Har ingen stöttning av familjen men av mina arbetskamrater och min samtalskontakt. Har inte heller gråtit. Märkt kanske fyra gånger sedan november att tårar trillat men inte gråtit ut. Kanske det kommer, kanske inte. Vet också att när kurvan vänder uppåt så är man som mest sårbar och bör vara försiktig. Lite konstigt är det att ha vetskapen professionellt men inte kunna handskas med problematiken som människa. Som den jag var innan det föll samman det kommer jag aldrig bli igen. Men man lär sig något man förhoppningsvis kan vidarebefodra till andra.

Du skriver att du inte har bestämt hur du ska se på ditt liv. Menar du att du inte vet riktig vem du är och vad du ska göra för att komma framåt? Så kände jag det till viss del , i alla fall under ett tag. Som jag skrev förut så hittade jag en egen väg, slutade på det jobbet, och gjorde något som JAG hade lust med. Läste på distans under ett år och " slapp" vara med folk som jag inte " klarade av" , kunde vara väldigt egoistisk och bara bry mig om mig själv. Tillät mig själv att vara så. Kände jag att jag inte " orkade" något , vad det än var, så sa jag bara ifrån.

Att gråta var mitt sätt att lätta på trycket. Du kanske har något annat, alla måste inte " gråta ut".

Visst är man väldigt sårbar när kurvan vänder uppåt. Rasar man ner då känns det som allting , precis allting, går emot en och det stora " mörkret" blir större och mörkare än någonsin. Fruktansvärt.

Det råd jag kan ge dig ,om jag nu kan det, är att bry dig bara om dig själv. " Skala " av det du tycker känns jobbigt att göra och gör något som DU tycker känns bra för DIG.

Både du och jag " vet " att det blir bättre och jag hoppas att dina " stigar" snart blir " den rätta vägen".