Hej alla! Jag gör ett nytt försök att skriva/strukturera tankar och känslor, så får vi se var jag hamnar.
Först vill jag säga att jag med intresse har läst alla svaren i den här tråden, och tycker att de alla är "vettiga". (eller så är det jag som lugnat ner mig
)
Varför lämnar man Småprat p.g.a. ... jaja, ni vet?
Varför "tål man inte"??
Ja, det undrar jag med, varför
klarar jag inte? Fast det är ju inte bara just "hon", utan även mycket annat sånt som
jag "inte tål".
Egentligen är det inte mer med det. Det är ju "bara" att gå undan - om man inte är machosistiskt lagd. Och sakna småprat och vara ledsen för att jag "förlorat" något?
Men det är också
min sak. "That´s life" kan man väl säga. Livet brukar inte ligga tillrättalagt för en, och det dyker ju
alltid upp sånt man inte hanterar, så är det för ALLA, och det är ju ingen ANNANS fel, det är faktiskt ingens "fel" alls.
Lika lite som det är någons fel att katter jamar och hundar skäller och inte tvärtom, även om
jag vill att grannens katt att skälla fast den bara jamar.
Så för mig känns diskussionen ointressant, så fort den börjar handla om att det är "någon ANNANS fel att inte JAG klarar" (fast jag själv gång på gång åker in i den fällan).
Eller när diskussionen handlar om att skapa Syndabockar, istället för att försöka finna lösningar (något som jag själv också trillar dit på).
Eller när personliga tolkningar "bestämmer" att "så
här är det", mer utifrån sin egen syn på saken, än utifrån "öppna sinnen"... (
mmm, jag vet, jag med...)
Diskussionen är väl definitivt intressant som en studie i den mänskliga naturen, och
där "vill" jag nog inte riktigt...
Jag föredrar nog skällande katter ...
Reserv skriver nåt om att ge en udda person plats i forumet.
Touché!
Milex skriver om ett givande och tagande i sociala sammanhang.
Touché!
Eko skriver ... med mjuk vänlighet ... (en medmänsklighet som gör gott i själen att läsa
)
Shiva skriver rakt ut vad han känner - och vidrör mina egna inre känslor som faktiskt känner likadant.
Men vad jag känner, och vad jag har för inre värderingar - är två olika saker, som båda tillhör MIG, och därmed är MIN sak att välja agerande utifrån.
Mina känslor är spontana och ärliga, de har en ORSAK, men de är
i alla fall en del av MIG, inte av någon annan, och det är också bara JAG som kan välja ... vad jag vill vara för sorts människa...
och jag VET - att jag inte är upprörd av de skäl jag tror...
Min upprördhet är äkta och ärlig, och något för MIG att vara varsam om. Men den är ingen annans FEL!!! Oavsett hur jag spontant och initialt känner om det.
Det är min fasta övertygelse, och så vill jag leva.
Mina
värderingar är sådana, att jag har en DJUP känsla för alla människors lika värde!!!!
och ALLA människors rätt till "mänskliga rättigheter".
Jag vill inte vara någon som utesluter någon, minst av allt på grund av att någon är udda eller annorlunda.
Vem jag släpper in i mtt hus är en sak. Mitt hus är min borg.
Vilka jag släpper inpå livet, är också en sak, liksom
vilka människor och relationer jag väljer att engagera mig i. Självklart är mina närmaste viktigast för mig, och de som får ta mitt engagemang och min ork och energi (förhoppningsvis).
Men här på forumet... Jag VET INTE hur jag "hanterar"... alltså drar jag mig undan, därför att jag blir grinig och sur annars, och det vill jag inte vara. Inte här, och inte i mitt vardagliga liv dit humöret följer med!
Till "hanteringsfrågan" igen ...
... och eftersom jag är jag, undrar jag ... vad är PROBLEMET!
Om jag ska definiera problemet för min egen del, så blir det ungefär såhär:
"Hur gör man (inte bara jag, utan överlag, hur
gör man) i en social grupp, när samspelet rubbas därför att någon i gruppen inte förstår de sociala signalerna, och/eller saknar de sociala gränser som finns i gruppen?"
Nu kan man ju haka upp sig på "grupp" om man vill, men jag ser det ur ett kombinerat biologiskt och socialt sammanhang.
Zaritha! Du frågar hur du ska tordas skriva något nu.
Bara DÄR är EN stor skillnad, du FRÅGAR! Du känner dig för, testar var gränserna finns, och det har du gjort hela tiden, och INGEN har någonsin sagt åt dig att lägga av. (vad jag vet)
Det finns ett samspel...
Egentligen tror jag inte problemet ligger så mycket i
vad man gör, utan
hur.
Solis ÄR en udda person, och en stor del av denna udda-het ligger i (som jag ser det) en kombiantion av gränslöshet och brist i förmågan till "socialt samspel"; att inte ha en naturlig fallenhet för var gränserna finns, utan gång på gång hamnar i gränstrakterna, och alltsomoftast utanför ... samt inte riktigt "känna av" de sociala signalerna från "gruppen som helhet", och därmed inte heller riktigt fråga efter dem...
Det blir helt enkelt "för mycket"...
Oavsett orsak, eller anledning eller "vad det är", så blir det ju onekligen obalans i gruppen som helhet, eller i forums-avdelningen som helhet.
Det här är något som har hänt solis förut, det har hon ju skrivit gång på gång på olika vis ( i alla fall förut då jag fortfarande läste hennes inlägg, jag slutade när hon bytte namn).
Däremot förstår varken hon eller vi andra vad det är som händer,
egentligen.
Om jag nu har rätt eller fel i mitt sätt att se det hela, det vet jag inte.
Men vad gör man med de KONSEKVENSER som blir?
Alla har rätt att finnas och skriva på ett forum. Det tror jag vi alla är överens om. Men när någon "tar över" på ett socialt "fel" vis, så att andra inte mår bra av det - men den som tar över inte själv kan se vad som händer?
Hur löser man det? UTAN att bli elak, eller att själv "vika sig". Hur tar man sig plats, när platsen börjar krympa...
Känslomässigt blir mitt inre svar detsamma som Shivas
.
Som lösning på hur jag vill vara gentemot andra människor, är "svaret" definitivt underkänt av mig själv.
Jag vill ha en BALANS!!! I mitt INRE! Och jag vill kunna vara STOLT över mig själv.
Det handlar om min egen heder. Gentemot mig själv.
Nu vet jag det:JAG SKADAR FORUMET!
30-06-2005, 21:52
