Om att inte vara som alla andra, - jag mår så jävla dåligt. Alternativ

[Eva Swahn]

Jag vet att detta inte är rätt forum att gråta i, men jag mår så jävla dåligt!

Jag vet att jag här har en del vänner som under cirka ett års tid har lärt känna mina sidor som trädgårdsälskare. Jag har gladeligen berättat om mina balla baljor, mina nattliga daggmaskodyséer, traktordäck, "hittade" kaprifoler och andra tokiga upptåg. Men kanske är det slut nu, jag vet inte om jag orkar längre. Jag har blivit utsatt för rena häxprocessen av styrelsen på årsmötet i min bostadsrättsförening. Nu orkar jag inte dra allt i detalj.

Jag bor alltså i ett radhusområde, de flesta som bor här har "alltid" bott i byn. Av 15 bostäder bebos 11 av pensionärer. Jag har alltid varit angelägen att sköta mina pliktuppdrag mot föreningen samt hålla häcken välklippt, ogräset borta, gångarna sopade dvs att utsidan ska vara oklanderlig.

Men ansett att trädgården på insidan av häcken varit "mitt" territorium och att jag här fick använda min fantasi och kraft till att skapa mitt eget lilla paradis. Trädgården har varit min källa till livskraft. En trädgård var det enda jag önskade när min son för snart två år sedan fullständigt oväntat dog och min värld krossades. Jag har nu under våren kunnat falla i gråt över att buskar och träd som jag "misshandlade" med att inte ens jordslå dem i rätt tid i höstas, trots allt har vecklat ut små blad och knoppar. (Ett särskillt tack till Cilla och hennes hjälp och råd om hur jag skulle gå till väga.)

Men nu har jag blivit utsatt för trakasserier. På årsmötet blev det rena häxprocessen. Jag ansågs som bråkig för att jag hade lämnat in motioner om vad jag anser som det orimliga att gamla människor (bl.a. två änkor med rollator) ska ansvara för det yttre underhållet av husen; målning av fönster, dörrar, förråd, burskpråk, takskägg. (Jag anser att det är kapitalförstöring att målningsarbetena inte utförs på ett professionellt sätt.) Att vi själva ska ansvara för halkbekämpning på områdets gångar samt att vi skulle få kopior på årsmötesprotokoll. "Det har aldrig varit så bråkigt i föreningen sen du flyttade hit" Till saken hör att "man brukar inte lämna in motioner till årsmötena" (?!) Jag har tidigare suttit i en brf-styrelse under sex år i ett annat boende, så jag vet hur arbetet i en brf-förening går till. Jag krävde inte alls att mina motioner skulle antas, men åtminstone att vi skulle kunna ha en diskussion om vilka åtaganden som man kan kräva av medlemmarna.

Men det stannade inte därvid. Under det att min motion om det yttre underhållet togs upp gick det fullständigt omstyr. När styrelsen hånfullt började kommentera hur det såg ut hos mig undrade jag var i dagordningen för mötet det stod att vi skulle diskutera mitt hem. Men det var som att sätta fyr i fnöske. Så här lät det:

"Det ser för jävligt ut hos dig, både inne och ute" (Har man varit och smygit runt i min trädgård och dessutom kikat in genom fönstrena?)

"Förrådet är ett redskapsskjul och inte ett kontor!" (Jag har låtit vinterisolera mitt förråd för att kunna hålla frosten borta. Samtidigt har jag låtit sätta upp ett brevlådeinkast på förrådet i stället för den gröna plastbrevlåda som tidigare hängde där. Detta för att lådan så snabbt blev överfull, locket blåste upp tidningar och post blev blöta eller blåste ur och brev låg spridda i buskarna.)

"Vi ska tvinga dig att sätta igen det fönster som du har satt på förrådet" (Jag har tagit upp ett fönster (50x80 cm) på förrådets vägg som vetter mot mitt hus. Det förändrar ingenting på förrådets utseende, det ser fortfarande ut som alla andra, man måste komma in i min trädgård och stå vid mitt sovrumsfönster för att se det då utrymmet mellan förrådet och huset är c:a 1,5 m. Jag påpekade att det är ditsatt efter den 1 april då den nya bostadsrättslagen började gälla och att jag kommer att driva det upp till tingsrätten om man tvingar mig att sätta igen det.) Svaret blev: "Det irriterar oss att du gör som du vill."

"Och vad är det för jävla historia du har satt upp där?" (Min böjda, målade armeringsmatta där jag låter kaprifoler klättra, min "kaprifoliehörna". Alla påhitt i trädgården som vetter åt min gulliga granne har jag först frågat henne om, för att få hennes samtycke.)

"När ska du gräva ner soptunneskåpen? Det ser ju ut som ett skrotupplag, Folk brukar fråga mig om jag bor på soptippen" (Alla skrattar när den styrelsemedlemmen yttrar detta. Jag säger att det aldrig var meningen att jag skulle gräva ner dom. Jag lämnade in en ritning till vice värden och berättade hur jag skulle gå till väga. Jag sa att jag inte var klar med min trädgård och den balja som var klar hade jag nu målat i samma bruna färg som husets trädetaljer har för att den ska smälta in. Styrelsens medlemmar tittar på varandra och skakar på huvudena.)

"Varför har du målat staketet vid parkeringsplatsen, tyckte du inte det var snyggt? Dög det kanske inte åt dig?" (detta sa Brf-ordföranden, hånskrattade och fick de andra i styrelsen med sig, skakade på huvudet och himlade med ögonen. Det är ett lågt staket som löper längs den gemensamma rabatt som är mitt åtagande att sköta. Då jag såg att en granne förra säsongen målade motsvarande staket trodde jag att det ingick i min plikt att underhålla staketet.)

"Vad är det för jävla spaljéer du har satt upp? (= armeringsmattor) Vindskydden kommer att ruttna! Hur fan kommer man åt att måla?" (Jag svarade att alla var uppsatta med krokar och att alla spaljéer går att haka av. Att alla inborrade krokar var satta med plugg som dessutom var förseglade med latex för att fukt inte skulle tränga in.)

"Ska du inte plantera nått vid spaljéerna?" (Jag sa då att jag hade planterat två olika sorters klematis, men då brast det för mig och jag började gråta och sen "stängde jag av mig" och hörde inte mer av förödmjukelserna, bara grät.)

Det jag däremot hörde var när styrelsens ordförande sa: "Vi tycker du ska flytta, du passar inte in här."

Nästa dag låg jag bara och grät. Följande dag for jag runt och tittade på hus till salu. Men nej, det kändes inte alls rätt. Jag trivs så bra i mitt hem och älskar min trädgård. Jag har lagt ner så mycket arbete och pengar på att renovera mitt hem. Trädgården betyder så mycket för mig alla mina växter blir som familjemedlemmar och jag har så många planer för den. Omgivningarna är så härliga, jag har naturen inpå knutarna. Jag kan gå långa promenader med min hund och katten kan utan fara gå ut och fånga sorkar på fälten. Och jag har lagom långt till min sons grav. Med lagom menas att jag inte är där hela tiden utan ett visst förnuft tvingar mig att planera dessa besök till några gånger i veckan.

Ja, detta blev långt. Men jag behövde prata av mig. Jag är bedrövad.

PS. Jag lämnade ett klippschema till vice värden för de sent i höstas nyplanterade ligusterplantor som jag ska sköta. Jag hade fått råd av Hannele hur jag skulle gå till väga. Det innebär att jag inte ska klippa nu första varma säsongen eftersom plantorna ska använda sin energi till att etablera ett ordentligt rotsystem. Men för att vice värden inte ska tro att jag struntar i plantorna - egentligen tvärt om - så fick han det schema som jag hade fått av Hannele. Dagen efter har någon "sabbat" min rabatt och fult klippt ner några av plantorna.

[Adri-Anne]

Eva nu skulle jag önska att jag hade en bra lösning och komma med.
Det måste vara en särdeles ogin bostadsrättsförening.
Det verkar ju inte klokt.

Synd att jag inte kan skicka dit min bostadsrättsförening, vad man kan säga om trevliga grannar, är det nog delade meningar om, men bostadsrättsföreningen är toppen. Dom har stöttat och hjälpt mig långt över vad som någon kan kräva. När jag bad om att få lägga plattor för att komma fram med rullstolen, var det inget krux. Bad inte ens att få flytta förråd ned från andra våningen och ned på marken, förslaget kom från dom,osv,osv. Du borde nog skicka dina skitstövlar i föreningen hit och låta dom komma och gå på kurs.

Det du skriver om din sons grav förstår jag bara allt för väl.
Skulle önska att jag hade mina barns gravar här och kunde gå till, men det går inte, dom är i Norge. Så slåss med näbbar och klor för att få vara nära graven.

Ibland kan det hjälpa och bli så arg att det bara ryker ur öronen på en. Då brukar dom komma av sig i rena förskräckelsen, och då ska man skjuta skarpt. Ja Eva, jag menar allvar.
När våra barn var små fanns det bara några hundra meter från oss en stor djup dypöl till damm, som vi konstant var rädda att barnen skulle dratta i. Andra barn var ju också utsatta för den risken, men ingenting gjordes, och jag gnatade och käftade och skällde, men ingenting hände.
En dag när vår son kom hem och hade slängt ena stöveln i dypölen, sprack det. Så nära hade dom alltså varit. Jag for ner till Parkförvaltningen och krävde att det skulle sättas ett stängsel om dammen, men ursäkterna var lika många som dagarna på året. Då satte jag mig på en stol och vägrade resa mig förrän jag fått papper på att det skulle sättas ett stängsel runt dammen. En timme gick, och vi glodde lika ilsket på varann. När det var en halvtimme kvar till att dom skulle gå för dagen, slängde jag ut att varenda tidning skulle få reda på hur Parkförvaltningen skötte sina åligganden. Då fick jag papperet. En vecka senare var stängslet uppkommet.
Så Eva, stå på dig. Låt dom inte köra över dig, och kräva att du skall flytta kan dom inte bara göra sisådär. Då får dom bevisa att du misskött dig. Kan dom det?

Inte skall du sluta på Odla. Det är ju att låta dom ta även den glädjen från dig. Är dom värda det?? Har dom inte ställt till alldeles tilräckligt?
Är övertygad om att jag inte tar för stora ord om jag säger att många kommer att sakna dina underfundiga, tokroliga och högst tänkvärda inlägg.
Att du har det arbetsamt just nu förstår vi, och inte orkar skriva, det är okej,men föreningen har fanimej inte rätt att ställa till det så att vi missar dig.

Knyt nävarna Eva.

Kram Ann.