|
En gång för inte så länge sen hörde jag talas om ett stort hus. Huset skulle va´fullt av massa stora rum fyllda av vänliga människor i olika samhällsklasser, från olika yrkesgrupper med olika kunnskaper. Känslan när andra pratade om huset var nyfikenhet, behov av kunnskapen alla där besatt och sist men inte minst gemenskapen. När jag äntligen tog mod till mig att knacka på det stora huset så öppnades dörren, man häpnade över alla rummen, det var liv och rörelse överallt. En del verkade känna varann andra trevade sig fram lite tafatt, själv smög jag omkring, försökte göra mig osynlig. Men så vart det nån konversation i nåt av rummen som tilltalade mig, jag inflikade med nåt, säkert nåt urlöjligt men alla är vi barn i början. Humöret gick i vågor och några satte andra på plats, jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, ena dan var det rätt att säga si och nästa så var man en jävla översittare som trackasserade andra och man framstog som nån slags mobbare när man i själva verket sa samma sak som dan innan. Jag drog mig tillbaks lite och funderade över vad, hur och varför jag sagt vissa saker. Men det var juh mina åsikter, mina alldeles egna, skulle nån bara få ta dom och kasta i soporna? Nä så faen heller, jag är karl för min hatt och står för det jag säger, står för mina åsikter. I ett av rummen, det som det gick högst och mest vågor i, där trivdes jag allra bäst. Man fick lättast kontakt med dom andra som var inne i det rummet, dom var vänligt sinnade, vi hittade en gemensam nämnare som gjorde att vi fick gemensamma hjärnsläpp. Guud va´det kändes skönt, så befriande, att bara få koppla ifrån. Dom andra som också frikopplat hjärnan verkade må bra av det också, alla trivdes, skratten var ofta och tårarna rann. det var inga sorgliga tårar, bara glädjetårar som när nån kläckt ur sig nåt rejält skoj. Men visst, det fanns sorgliga stunder i rummet också, det är aldrig roligt när nåt djur eller nära anhörig går bort. Med tårar i ögonen och i hjärtat har jag skickat PM, i hopp om att nån kanske känner när jag lägger den osynliga armen och omfamnar i en varm tröstande kram, förhoppningsvis har jag gett den behövande lite tröst i alla fall. När så stämmningen vart så bra den nånsin vart, den korta lilla tid jag haft i huset, så tycker några att det är osmakligt att hyckla som jag gör. Jag står handfallen, vad har jag gjort, har jag sårat just dom här personerna? Dom citerar mig med ord som från början tillhört ett helt resonemang, en hel mening, en diskussion som hettat inte bara från mitt håll. Jag känner mig sårad och kryper närmare väggen, vill ha nåt att hålla mig vid om jag vacklar till, mina vänner ber mig att fortsätta mingla med dom, kom igen nu då säger dom. Det muntrar upp mig en aning, men skadan är juh redan skedd, i alla rummen och även till tillfälliga besökare så har en osynlig varningsflagg hissats. En varningsflagg som säger att ingen ska lyssna på vad jag säger, tycker eller "låtsas" kunna. Genom att godkänna en varning för den mobbande, förtryckande person några tyckte mig vara, så sanktionerade dom hela aktionen. Vem skulle efter det vilja ha svar av mig om dom frågade nåt? Vem skulle lita på om jag hade kunskap eller om jag bara ville jävlas med dom lite? Jag försökte treva mig fram, men känner hur jag snubblar fram på knäna till slut, "dom få" nafsar mig i hasorna i syfte att göra så mycket skada som möjligt. Dom ger sig inte förrän jag varken har nåt ansikte eller kännetecken. Till slut hittar jag äntligen ensamhetens rum, det är alldeles tomt, tyst, ingen som gläfser och hugger efter mig. Jag sitter där inne och hör alla andra utanför, ilskan brinner i mig, är det så här "dom få" ska få hållas? Hur länge har dom redan fått härja fritt och skada och sargat besökare i huset? Dom har själva ropat på vicevärden om inte andra gjort som dom velat, men är det verkligen rätt som dom gjort? Jag, en ensam person, med en enda ambition, att få vara en av alla andra. Vad har jag att stå emot "dom få" som tror att det är dom som bestämmer i rummen? Ibland hör jag hur mina nyvunna vänner, dom man kunde frikoppla hjärnan med, jag hör dom ropa och fråga hur jag mår. Jag sitter i ensamhetens rum, här inne finns ingen som råder över mina ord, ingen som gläfser och hugger efter mig. En tanke slår mig, tänk om jag skulle vart en självmordsbenägen person, en person som tog åt sig av allt huggande. Hemska tanke, då kanske jag skulle vart död nu, istället sitter jag och kikar i nyckelhålet. jag smygtittar på er, läser era fina lappar ni skickar in under dörren, jag gläds åt att "dom få" inte stulit lyckan ifrån er. Jag sitter i det stora huset, i ensamhetens rum och vågar nästan inte komma ut. Säger jag nåt, vad som helst, så kommer "dom få" att sätta efter mig. Man formulerar ett svar i nåt rum, men innan jag sagt orden ångrar jag mig och drar mig undan. Var är glädjen som infann sig? Var t tog alla förväntningarna vägen, dom man hade när man klev in i rummet med hjärnsläppen? Jag sitter och kikar i nyckelhålet, där får jag i alla fall tycka och tänka vad jag vill, här inne i ensamhetens rum är det jag som bestämmer.
Ursäkta att det vart svårläst, ingen behöver läsa, jag har rensat lite tankar bara.
Mvh. Reserv (numera utan signatur)
|
Ett stort hus med massa rum, Reserv sitter och filosoferar
09-08-2005, 22:34
