Ja, det är ju jättesvårt att råda i något liknande!
Jag lider med dig, trots att man aldrig kan lita på okända människor och veta vad deras egentliga syften är...men DEN läxan kan du ju nu
Om ditt nuvarade dilemma kan man ju bara tycka, men det är ju det du vill, så...:
Jag tycker att du ska ha kontakt med barnet om än bara vid födelsedagar och storhelger, just för den lilles skull! För trots att han förmodligen inte kommer att få "faderskänslor" för dig som för den låtsaspappa som bor med. Men då kommer han aldrig att behöva undra över varför du valt bort honom för det är det han kommer att tro... Att DU har valt bort honom.
Sedan kan du, när han är tillräckligt stor, tala med honom om hur det hela ligger till och vid det laget så har ni säkert kunnat utveckla en bra relation!
MEN gör honom aldrig besviken

och utebli från era möten! För om du tror att det kommer att bli så då är det bättre att försvinna helt ur hans liv... men jag kan nästan garantera att man ångrar sig när man blir gammal...Tänk om han är det enda barn du får?
Jag förstår att du inte känner några faderskänslor ännu. Det är inget som kommer per automatik när dom föds utan det växer fram i relationen mellan er!
Men gör detta för er bådas skull, och framför allt för hans skull! Tänk dig in i situationen som övriga här har berättat om när fadern varit frånvarande och skapat existentiell kris hos många

!
Försök att hålla ett vakande öga över honom och skapa en bra relation till mamman och "pappan" så kan du finnas där i periferin, och framförallt finnas där när han själv är så stor att han själv väljer att träffa dig!