Jag har funderat och funderat på om jag ska skriva här i tråden och nu har jag bestämt mej!

Jag har två pojkar som är födda med drygt två års mellanrum och lever i en fast relation så på ytan ser allt kärnfamiljsartat ut. Men... min man är inte pappa till den store pojken.
Jag blev gravid vid ett oskyddat samlag med en kille jag träffade på en semesterresa. Av skäl som jag inte vill gå in på här var abort inget alternativ för mej utan jag bestämde mej för att behålla barnet och nio månader efter min resa födde jag min son.
På grund av en del missförstånd och att jag var extremt trött under pojkens första månader bröts kontakten med den biologiska pappan. Vid det här laget var jag sambo med den man som jag lever med idag - han hade även varit med på förlossningen.
Månaderna gick och blev till år och varken jag eller pappan hörde av oss till varandra... Jag pratade dock med sonen om att han hade "en pappa till - Pappa Anders, som bor långt härifrån" och det började jag med innan han själv kunde tala. (Fingerat namn)
När sonen var nästan fyra år kändes det hela så tokigt att jag kontaktade pappan efter mycket grubblande och nu har dom en bra kontakt även om den inte är jättetät. Min son reser och träffar sin biologiska pappa någon gång per år och dom pratar en del i telefon. För min sons del betyder detta ganska mycket och han har även kontakt med sin farmor och farfar och träffar dom ibland också.
Det som har varit viktigt är t ex att känna igen sej fysiskt. Min son är otroligt lik son biologiska far och inte ett dugg lik min man och sin halvbror. Sonen och hans biologiska far har en massa drag gemensamt även temperamentsmässigt och när det gäller mat!
Jag tycker inte att du ska ge upp kontakten helt Magnus! Kämpa för att få träffa din son ibland även om det i nuläget är jobbigt och du kanske inte kan känna någon översvallande faderskärlek. DU har rätt till umgänge även om det är hans mamma som har vårdnaden.
Kontakten med sin biologiska far har betytt väldigt mycket för min son även om han har en pappa som har funnits till för honom under hela hans uppväxt. När han var i den åldern som din son är nu var det kanske inte så viktigt, men nu är min son snart femton år och läget är ett helt annat.
Jag är väldigt tacksam mot min sons pappa för att jag inte har behövt förklara för min son att "Din pappa bryr sej inte om dej"! Det är inte roligt för ett barn att få reda på en sån sak oavsett om det finns någon som är en fungerande pappa i vardagen.
Detta var bara ytterligare en infallsvinkel och varken jag, din släkt eller din sons mor ska ju bestämma vad du ska göra - det är ditt beslut hur du ska gå vidare. Lycka till!