Jag har en tumregel som säger att små barn ska inte ha små djur. När jag fick min första son var min gamla hund redan 7 år, när nästa son föddes var han nästan 11. Då hade han redan vanan inne och uppfostrade mina söner i Herrans tukt och förmaning. Den enda han bet var mig när jag dängde min yngste i blöjan för att han fällde ut nedersta ugnsluckan och försökte klättra på spisen trots upprepade tillsägelser av mor. Skulle ungarna fostras så var det han som skulle göra det!!! Vi har sedan haft hund i alla år, kanin i 9 år, en vildkanin som "hittats" och skulle avlivas, efter honom en chinchilla som använde min gamla bullterrier som möbel och klätterställning. Nu har jag 2 hundar som grannarnas barn gillar stort, speciellt Bjallanhunden! (Tudor från Myror i brallan är likadan som min ena hund) Men små barn och små djur är kanske inte en bra kombination, större djur har lättare att klara sig mot småbarns vänliga men ibland omilda behandling.
PS. Min man ville aldrig ha hund då 1956 när jag skaffade vår första. Snacka om att ha ändrat sig.....