CITAT (Felix matte @ 07-10-2005, 20:11)
CITAT (Norrbottens-Magdis @ 07-10-2005, 12:49)
Just nu känns det bara jättekonstigt och tomt. Har lust att grina....hur ska jag kunna vara utan mitt älskade barn i flera dagar?! När de ringer om att de kommit fram kanske jag kan slappna av lite mer. Jag blir lite nojjig att de är ute på vägarna utan mig men när de kommit fram till stugan vet jag ju att de kommer att ha jätteroligt. Är bara inte van att vara utan henne...*snyft*

Får mig att minnas när våra två yngsta var 1 och 2,5 år... maken ville att jag skulle ta en veckas semester (jag var hemmamamma)... ta flyget ner till syrra som ville att jag skulle komma.
Jag funderade och funderade och kom (trots påtryckningar) på att jag inte kunde åka bort och lämna småtjejerna.
Några år senare när vi kom att prata om just den tiden...förstod jag att jag avstått semesterresan enbart av egoistiska skäl

Jag trodde helt enkelt att jag var den enda som klarade av att ha hand om mat och skötsel av två svårt allergiska, astmatiska barn.
Sanningen var... pappan var minst lika kunnig... Skäms när jag minns... då var jag en riktig hönsmamma
Visst ja... Magdis... passa på att njuta av tystnad och ensamhet.

ååå....jag känner igen det där med att tro att man är ensam om att kunna ta hand om barnet! Men i vårt fall har det tyvärr inte varit någon villfarelse. I och med att maken är borta så mycket så har tösen tytt sig så oerhört mycket till mig. Maken hade aldrig nattat henne en enda gång innan hon fyllde 3 år. Den natten jag låg på operation hade hon skrikit och gråtit hela natten efter mamma. Nu känner jag absolut ingen oro att hon åker iväg med pappa förutom att jag är rädd för bilresan. Jag vet att hon har det bra med honom.