Utvecklingen från ett liv, till ett annat. Alternativ

[Gillan]

Historien från att vara superaktiv, med hur många
järn i elden som helst, på en och samma gång, till att inte
längra vara det, skulle kunnabli en hel bok. Och
det tänker jag ingen skriva här och nu.

Det börjar med småsaker som man knappt reagerar
på. Att det gör ont i armarna när du bär hem ett par
liter mjölk från affären. Att du helt plötslig blir "fumlig"
och tappar saker du håller i.

Sakta, men säkert utvecklar sig detta till att du inte kan
sitta och sy, måla, sticka, skriva etc, etc......, nån
längre stund.

Till slut söker du läkare, en massa prover tas. Det finns
inga fel. Ok, det är ju bra. Men värken i kroppen sprider
sig. Du börjar undra vari felet ligger, i ditt eget psyke,
i kroppen eller hos läkaren.

Du fortsätter att söka läkare och ber om remisser hit och
dit. Har du tur får du det. Har du riktigt otur, blir du ut-
skrattad av läkaren som du träffar.

Du kanske bestämmer dig för att aldrig mer besöka en
läkare. Det gjorde jag.
Ända tills jag vid flera tillfällen upptäckte att jag var
duschad, iordninggjord och att kylskåpet var fullt med
mat som inte fanns där sist jag tittade.

HUR i h-vete hade detta gått till! Jag förstog att jag
trots allt behövde läkarhjälp.
Jag hade trillat ner i ett djupt svart hål.
Den här gången hade jag tur att hitta en läkare som
tog tag i mig. Och hon släppte mig inte.

Vägen till ett nytt liv har varit svår och lång. Mycket
hjälp har jag fått av min läkare, min psykolog och
Feltenkreisspecialis.

Depressionen som tyvärr blev "kronisk", har jag lärt
mig att leva med. Den skrämmer mig inte längre, jag
låter den helt "enkelt" värka ut. Värken visade sig
vara "inflamationer" i "gångjärnen", samt det vi
idag vet är fibromyalgi.

Jag kan trots allt säga att jag har ett bra liv idag. Har
hittat nya intressen som jag trivs med. Bla trädgård och
blommor, dekorering mm.

Trots att det här blev långt så är det en väldigt komprimerad
beskrivning. Att jag skrev det här beror på att jag förstår
att det finns många här inne i liknande situation.

Ha det gott alla medsystrar/bröder
/Evgeni

[Gillan]

Elisabeth-V......Det är svårt att svara på din fråga. Det finns så
många omständligheter. Ibland måste det vara  "värt" attt ha ont.
Jag menar, att dansa en kväll, kanske gör at du har ont en vecka,
men det kanske det är vär, - bara för att had en helkväll?

Så tyckte ja också många gånger men det var många år sedan. Nu orkar kroppen inte längre på kvällen, då tar värken överhand.

Det var många gånger en arbetskompiss tyckte det vore bättre att gå till Friskis och Svettis iställer för att gå ut och dansa..... men dansen var ju mycket roligare. Och jag älskade att dansa. Men tyvärr, nu är det slut med det.

Efter alla operationer skulle jag inte heller våga att riskerar något. Vore det bara för fibromyalgin skull, ja då skulle jag nog vara ute ibland.

Elisabeth

Det var i och för sig, ett dumt exempel av mig,
eftersom jag inte ens är intresserad av att dansa

Men det är ungefär detsamma, när det gäller
min trädgård. Jag "gör", vet att det gör ont,
men det är det värt

Och framför allt; Jag vet att jag kan vila
efteråt./Evgeni