Katter Alternativ

[netaave]

Igår när dottern kom hem så smet en av grannarnas katt med in. Den for ner i hennes rum i gillestugan och in under sängen.
Det var omöjligt att komma åt den, jag kommer ju inte ner för trappen så hon fick ju försöka själv stackarn.
Som tur var satt jag vid datorn när det hände och Millan vår kanin var med mig så jag kunde stänga in henne där.

Så småningom lyckades iaf dottern få ut katten från under sängen men då for den i stället iväg in i tvättstugan och in i pannrummet. När den åter igen kom ut i gillestugan fick hon tag på den varpå den fräser och biter henne i handen.
Hon släppte förstås och sen tordes hon inte ta i den och det dröjde en lång stund innan vi lyckades skrämma ut den.

Vid det här laget fullkomligen kokade jag av ilska och hade ringt säkert 10 ggr till ägarna utan svar.
Vi var sen tvungna att åka in till stan och på kvällen orkade jag inte ta kontakt med ägaren då jag redan visste att hon förmodligen inte skulle bry sig.
Hon har dock en dotter i samma klass så min flicka berättade vad som hänt och visade att katten bitit henne. Hon sa då bara att hon visste att katten brukade gå in när det stod öppet någonstans, men kommenterade inte bettet. Här hade det inte stått öppet, den smet ju in med jäntan.
Jag har naturligtvis inte heller hört något från mamman.
Enligt skolsköterskan var det ingen fara med bettet bara vi håller det rent.

Det här har ju inte precis gjort min inställning till katter och deras ägare bättre, fy f-n vad jag hatar det här.
Vad hade hänt om vi inte märkt att den kom med och åkt iväg, vår kanin går ju lös på dagarna.
Har den här katten ett normalt beteende? Mår den bra?
Har för mig att jag hört någonstans att en katt som är omskött inte går in i andra hus.
Här är det så att ungarna fick katten när de slutade på fritids för att dom inte skulle vara ensamma, men nu är nyhetens behag över sen ett par år och ingen verkar bry sig. Kattstackarn ser vi ute både kvällar och dagar.

Skriv nu inte att jag ska prata med ägaren för det är lönlöst det vet jag sen man försökt prata med henne om ungarna. Tror inte hon ids bry sig.

[Linda_A]

Linda, helt unik är hon inte. För ett par år sedan fick min kusin en liten kattunge som hennes hund blev mamma åt och gav di. Den kattungen är nu en stor och fin katt. Säkert finns det fler liknande fall. Men märk väl att det rör sig om hundar som är väl omhändertagna och alltid har mat för dagen - under naturliga förhållanden förekommer det inte (eller åtminstone ytterst sällan) att djur tar sig an andras ungar. Det naturliga för rovdjur som hundar och katter är mycket riktigt att skaffa sig mat genom att jaga andra djur och även när de inte behöver göra det för sin överlevnad är jaktinstinkten i de flesta fall djupt rotad.

Olle

Nej helt unik kanske inte, men inte tillhör det det vanliga. Plus finns det inte en historia(kanske bara är en myt) som säger att det där har hänt med människa/varg med?

Men i vilket fall som helst så gör det inte att jakten försvinner.

Tex min hund går väldigt bra med min råtta. MEN och detta är ett STORT men. Jag litar inte på henne sek att hon inte skulle hugga honom om han satt fart att springa på golvet. Den naturliga retningen sitter för långt inne för att det skulle sluta bara för att de har blivit "vänner". Jag underskattar inte djur och det anser jag inte att man ska göra. Det är då problem kommer.

Och jag har med läst om en del hel hundar som har tagit fåglar med. Och detta handlar om välmatade hundar.

Jag är ingen katthatare, min mamma har katter. Men jag anser att har man djur så har man ansvar. Det är där problemet är hos de flesta.