Präster och homovigslar Alternativ

[Monica M zon 4]

Läste på Aftonbladets nätupplaga att många präster i svenska kyrkan vägrar att viga homosexuella och nu håller de på att skriver på en protestlista.
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/stor...,724861,00.html
Göteborgs stift överrepresenterat på listan och i vår kommun har de flesta prästerna skrivit på. Det största motståndet mot kvinnliga präster finns också i vårt stift.
Jag tror på alla människors lika värde oavsett kön eller sexuell läggning!

[Bessie]

När Yrsa Stenius frågar varför sådana homosexuella som till vardags ger sjutton i kyrka, religion och så vidare alls skulle ha intresse av att gifta sig i kyrkan, skulle jag vilja svänga på det och fråga vad som gör att heterosexuella i samma situation vill göra det och tillåts göra det utan att det problematiseras. Är det inte lika irrationellt för alla sexuella läggningar om de vill befästa sin samhörighet med en religiös ritual som helt och hållet saknar betydelse för deras vardagsliv? Kan inte homosexuella par få ha lika rätt till att vara irrationella och traditionsbundna som heterosexuella?

Själv tycker jag att det är ganska betänkligt att den kristna kyrkans lära har kommit att förknippas med ens personliga sexliv. Etik och moral handlar inte bara om vem man hoppar i säng med utan handlar om hur man behandlar sina medmänniskor överlag. Läs evangelierna och se vilka det var som Jesus for hårdast ut mot. Och där tycker jag att kyrkan gör det alldeles för bekvämt för sig genom att särbehandla homosexuella. (Om jag var präst är det främst verkställande direktörer med överstora fallskärmar och knarklangare jag skulle förvägra rätten till kyrkliga förrättningar. Att det finns folk som skor sig på andras elände är ett betydligt värre brott mot vad Jesus sade och gjorde.)

Ska saker och ting rationaliseras med att det är fråga om gamla traditioner och personliga övertygelser vill jag också påpeka att det inte var förrän på medeltiden som kyrklig vigsel blev allmänt förekommande i Europa. Innan dess var det fråga om en rent civilrättslig överenskommelse mellan två familjer med uppgift att föra släkten vidare, och kyrkan var den enda organisation där det förekom skrivkunniga människor efter att romarriket brakat sönder och samman. Alltså en ren tillfällighet. När Jesus och Paulus talar om äktenskap är det inte för att stadfästa vem som har rätt att gifta sig med varandra, utan de använder det metaforiskt för att visa på någonting annat.

Brevet till Dr Laura är förstås en klassiker, men beskriver ändå vad det är frågan om. Om vi inte längre tror att jorden skapades på sex dagar, faller hela konstruktionen ihop? Om det visar sig att det var landshövdingen över Syrien inte hette Quirinius utan Julius, betyder det att det är dags att sätta lapp på luckan? Om det inte fanns en brottsling som hette Barabbas (vilket är omstritt; judarna hade *aldrig* som tradition att frige fångar till påskhögtiden), betyder det att hela kristendomen vilar på falsk grund? Genom hela kristenhetens historia har det rådande etablissemanget använt de religiösa texterna som ett smörgåsbord. De första kyrkomötena i antikens tid gick ut på att välja ut vilka delar av de skrifter som cirkulerade mellan församlingarna i Mindre Asien som skulle få bli en del av bibeln. Tomasevangeliet? Apokryferna? Ut med dem. (För övrigt vill jag gärna rekommendera Karen Armstrongs bok Historien om Gud, som är en väldigt givande redogörelse för hur gudsbegreppet och den religiösa kanon har utvecklats i judendomen, kristendomen och islam.)

Alla människor har förstås rätt till att ha sina egna övertygelser i frågan. Men alla övertygelser är inte nödvändigtvis bra övertygelser. De har också en faktabas, "jag tror så här därför att". Och om det visar sig att faktabasen visar sig vara fel kan det vara bra att titta kritiskt på sina övertygelser också. (Annars också.) När det gäller religiös tro tror jag inte att den företeelse vi kallar Gud är ens en tiondel så intresserad av frågan om vem som får gifta sig med vem som vi är.