Jag tyckte också att den första tiden var lätt, det var tiden efter den första tiden som var tuff för vår del. Från 4 månader och uppåt.
De tre första månaderna hade sonen kolik och skrek oupphörligt ett par timmar per dygn, men det var inte så farligt, inte heller var det så farligt att amma var tredje timma dygnet runt. Han sov med oss i sängen, så det gick snabbt att slänga fram bröstet och sedan somna om.
Att man inte fick lägga honom ner ensam de första fyra månaderna var heller inget större besvär. Innan han ens kom ner till sängen/soffan vad det månde vara så skrek han så han nästan tappade andan. Jag var tvungen att ha honom tätt, tätt intill mig hela tiden för att han skulle kunna slappna av. Bärsjal löste det problemet så den gick jag med konstant. Det bästa köpet vi gjorde.
Men efter det började övertrötthetsproblemen. Där man var tvungen att lägga honom i exakt rätt stund för att han skulle kunna somna. Några ynka sekunder för tidigt och han skrek i upp till 90 minuter, några ynka sekunder för sent och han skrek oupphörligt i upp till 90 minuter.
Han var tvungen att röra sig hela tiden när han sov, annars vaknade han direkt. Det var vagnen eller sjalen som gällde även när han var 4-6 månader. Antingen ute på promenad eller gunga vagnen över tröskel hela hans sovpass. Dvs 3-4 ggr 60 minuter per dag. Snacka armmuskler man fick till slut.
Inte förrän han var 6 månader klarade han av att sova i spjälsängen om den fanns bredvid vår säng med ena långsidan borta så att vi var precis intill. Amning/välling fortfarande 3-4 gånger per natt.
När han var 10 månader sov han sin första hela natt, då i eget rum. Men efter det kom en månad av att vara vaken mellan 3-5 varje natt. Då ville han ligga i sin säng och slumra medan man satt bredvid honom, försökte man smyga ut vaknade han till direkt och skrek. Så det blev till att sitta och hålla hans hand och läsa böcker, varje natt.
Nu är han 15 månader och sover hela nätter ca 3-4 nätter i veckan, annars vaknar han 1-3 ggr och vill ha nappen.
Fast de flesta jag pratar med har inte haft en så tuff bebis, för de flesta går det lättare. Mina väninnor med jämngamla bebisar har suckat och stönat och sagt "jag skulle aldrig orka om jag hade din bebis". Som tur är har jag en sambo som ställer upp i vått och torrt.
Nu har allt börjat ordna upp sig, och snart kommer nästa.
Det som ändå är så skönt är att man orkar, hur jobbigt det än är så orkar man, för kärleken man känner till det lilla livet överstiger allt det jobbiga. Visst känns livet som pest ibland och man vill ge ungen till första bästa som kommer förbi, men det krävs så lite så lite för att en hel natts icke-sömn ska vara utplånad och man inser att man aldrig velat vara utan det lilla pyret. Det är en fantastisk upplevelse att bli mamma! Går inte att jämföra med något annat.
Ahhhhhrrrggghhhh..kom nån gång då Liten!, + 6 dagar och ingen bebis än
23-11-2005, 04:19
Vill ju att bebis ska komma ut nu så man får se vad det är för en liten människa man varit hotell åt i över 9 månader...är så ofantligt nyfiken på om det är en liten herre eller dam också 
