Den här tråden inger mig litet blandade känslor.
Visst tycker jag att man inte ska behöva stå ut med sådant som Zarah P beskriver och att det är helt rätt att vidta sina mått och steg för att få slut på det.
Men detta...
CITAT (Zarah P @ 28-11-2005, 20:33)
Jag får en känsla av att det har att göra mycket med att man inte längre har samma känsla av en egen personlig sfär...
Folk pratar i mobiltelefon i en ton som gör det möjligt att (omöjligt att undgå) att uppfatta varje nyans av ett samtal - och de skriker till varandra istället för att prata - lyssna bara på folks "konversationer" på bussar!
Jag tror att det är där det gått snett. Man har blivit mer högljudd, mindre mån om att hålla sitt eget privatliv privat - och då får väl även hänsynen stryka på foten...
Bara en teori, men... Jag är 26. När jag var liten, fick jag inte väsnan som vi hälsade på i ett hyreshus. Man fick akta sig så att man inte klampade när man gick, och man kunde inte skrika till varandra. Den synen på saken verkar inte finnas längre - och då har det inte gått många år.
Är jag bara fördomsfull? Kanske... Jag vet inte - men jag har funderat MYCKET på det här ämnet!
...gör mig litet betänksam. Slutsatserna tycks mig inte så självklara.
För det första: Var och en som har talat i mobil ombord på en buss i rörelse vet att det kan vara svårt att höra den man talar med p g a bullret och människan är så funtad att har man svårt att höra den andra höjer man instinktivt rösten. Inte p g a bristande hänsyn.
För det andra: Det är ingen nödvändig universell självklarhet att den som råkar blotta lite av sitt privatliv begår en hänsynslöshet mot den som råkar ta del av det. Det är en värdering och en del av vad jag upplever som en tradition av ovanligt starkt värnande av den privata sfären, specifik för nordvästra Europa, kanske speciellt Sverige och Storbritannien. I byn där pappa växte upp var det så, att om man hade något problem skulle man vad man än gjorde inte låtsas om det utåt: "De ska inte få stå och skratta åt det också." Är den traditionen så värd att krama?
Vad jag menar är: Jag tror att Zarah har rätt i att det finns en utbredd uppluckring av värnandet om det privata - men jag ser det inte så självklart som något negativt och därför har jag också svårt att se den som orsak till någon allmän minskning av hänsyn.
Jag bor i Stockholm, en plats som enligt många utsocknes befolkas av otrevliga människor som skiter i andra och sitter och anstränger sig för att varken se på eller tala med varandra i T-banan (vilket i o f s många kanske betraktar som ett slags hänsyn...att inte tränga sig på, alltså). Men här går jag runt med min tvillingvagn, upp och ned på bussar och gud vet vad, och möter så otroligt mycket hänsyn och hjälpsamhet. Glad att de inte tycker att det är mitt privata problem att jag har skaffat så många barn.
P.S. Jag tror inte det har blivit fler idioter heller. Men idioti tar sig olika uttryck i olika tider.
Galna grannar, Hur mycket ska man stå ut med?
28-11-2005, 17:32
