Jag gick i väggen för ett antal år sedan, men det var inte utbrändhet, det var depression. Det berodde bara delvis på vantrivsel på jobbet.
Min arbetsgivare ville inte ha kvar mig och hon lyckades få till det till att det var jag som sade upp mig. Jag skulle dessutom lämna jobbet från en dag till en annan, trots att det faktiskt finns något som heter uppsägningstid. Jag var den enda anställda i det företaget så det handlade mycket om personkemi också. Hon hade aldrig haft anställda förut och hade inte en susning om rehabiliteringsansvar och liknande. Men det kanske inte gällde på den tiden, år 2000.
Jag orkade inte bråka. Jag blev sjukskriven i samband med "uppsägningen" och fick intyg från min läkare att jag inte kunde fortsätta på det jobbet. Då blev det bara fem karensdagar istf 45 under de korta perioder mellan sjukskrivningarna som jag "stod till arbetsmarknadens förfogande" eftersom den sjukskrivande läkaren ansåg att Arbetsförmedlingen skulle ta hand om mig, vilket Arbetsförmedlingen inte kunde eftersom man ansåg att jag mådde för dåligt.
Jag fick högsta ersättningen från a-kassan eftersom jag hade haft den senast jag var arbetslös. Det tog dock väldigt mycket tid och möda att övertyga min handläggare på a-kassan om att jag skulle ha högsta ersättningen. Jag hade haft henne som handläggare tidigare, ändå försökte hon kräva in arbetsgivarintyg från tider då jag varit arbetslös och uppburit a-kassa. Jag mådde inte precis bättre av allt det strulet.
Sjukpenningen däremot baserades på den låga lönen jag hade från det senaste arbetet trots att jag bara hade haft det jobbet i drygt fyra månader. Jag är fortfarande delvis sjukskriven men med sjukersättning.
Så ibland kan det löna sig att säga upp sig när man mår dåligt, men det är nog inte att rekommendera!
|