CITAT (LadyG @ 19-12-2005, 12:59)
Någonstans kommer mammas frustration och ilska ifrån, den börjar ju inte bara finnas av sig själv. Visst kan det finnas fler faktorer, och det gör det väl oftast. Det är väldigt sällsynt att mamma börjar provocera för att visa sitt oberoende, börjar sätta upp regler för att djävlas eller vägrar svara på tilltal "bara för att". Eller hur?
Om dottern verkligen vill bli sedd och behandlad som en vuxen kan det vara läge att dumpa det där barnsliga beteendet, fast det är det få tonåringar som kan ta till sig.
Oavsett vem som började ett specifikt gräl så måste man erkänna att det är påfrestande att leva med en tonåring, som inte kan svara ordentligt på tilltal, smäller i dörrar, himlar med ögonen som om man vore helt bakom och beter sig allmänt illa.
Alla tonåringar har olika sätt att provocera på, beroende på personlighet men alla provokationer har till syfte att den snart vuxna personen försöker visa sitt oberoende. Oberoende är bra, men inte på bekostnad av respekten för andra.
Så när "ungen" (förmodligen det snällaste av tillmälen som far genom skallen i en del situationer) börjar provocera, ska man bara hålla god min då? Vad lär man ut med det? Att hålla inne med sina känslor och bara ta skit när den kommer. Att det är okej att vara respektlös mot folk, det kommer inget straff för det.
Jag skulle aldrig tillåta det. Min ungdom är nu en väldigt snäll tjej, som därmed också får mer frihet eftersom hon så att säga förtjänat det. Hon är mycket medveten om att det är frihet under ansvar, och att de regler som finns är absoluta. Har vi sagt hemma klockan nio vill jag se henne i hallen nio. Hennes valuta är frihet, i andra hand mobiltelefonen. Hon vill ha något av mig och jag vill ha något av henne: Hon vill ha sin frihet att göra en massa saker, jag vill att hon håller tiderna.
Det fungerar faktiskt mycket bra, men som med allt här i livet måste man vara beredd. Man kan inte börja när barnet är 13 och försöka sätta upp regler, börja diskutera och vara kramig hux flux. Det är naturligtvis inte kört, om man bommat att sätta upp vettiga regler tidigt, men ungen kommer att vara ett litet monster redan som 9-åring i så fall. Som alltid här i livet fungerar saker bäst om man hunnit tänka frammåt och planera, men de flesta ryggar undan för sanningen: deras lille pojk/flicka ska bli tonåring så småningom.
Men är man beredd och har en liten insikt i hur en tonårshjärna fungerar kan man komma undan det värsta. Här kommer det du citerade in för övrigt.
CITAT
Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna.
Man börjar inte med att ge barnet en massa frihet och säger: Sköt om dig lille vän, jag tittar till dig om en vecka." lika lite som man håller ungen instängd för att skydda den mot världens faror. Man balanserar på mitten. Men vill barnet ha den där extra friheten (eller vad det nu kan vara) måste han/hon prestera något för att få det. Om man bara får allt till skänks är det inget värt.
Så klokt sagt
och efter att ha fostrat fyra barn så kan jag intyga att inte ett barn är lika det andra. Alla är egna individer och likaså har de eget temperament.
Straff... Ja om indragna förmåner är straff då har vi tillämpat det.