Jag hade inte tänkt ha barn, tyckte att det var urjobbigt när min lilla brorsdotter - som jag verkligen älskade och älskar - skulle sova över och väckte mig på natten.
Men så träffade jag mannen, som jag ville ha barn med - ganska sent i mitt liv - och vi hann få två söner. Vi var helt överens om, att vi skulle adoptera, om det inte blev några biologiska barn. Det var ingen dramatik i det hela.
Vi hade mycket nattvak när barnen var små: kolik, öroninflammationer, falsk krupp, yrande vid feber o.s.v. Ibland var man så trött, så man somnade överallt, men det gick. Trots mina farhågor. På något sätt får man de krafter man behöver när det gäller ens barn.
Jag valde att jobba deltid i ett tiotal år, eftersom mitt arbete inte är ett 40-timmarsjobb, och jag ansåg att det inte var meningsfullt att först skaffa barn och sedan aldrig få se dem.
Ekonomiskt var det knepigt många gånger, och knapert kommer det att bli när jag blir pensionär, men jag kan inte föreställa mig mitt liv utan mina barn idag. De är min stora glädje. Även om jag var fast besluten att inte "skaffa barn".
Uttrycket "skaffa barn" tycker jag f.ö. mycket illa om. Ingenting är självklart här i livet, inte att få vara frisk, inte att få barn, inte att få friska barn. Jag ser barnen som en gåva, precis som hälsan, blommorna, vännerna o.s.v. Eftersom inget är självklart har heller ingen ofrivilligt barnlös någon anledning att tro att man ser ner på dem. Och självklart får man också respektera den som valt att inte ha barn.
Orkar man ha barn?, Blir avskräckt hela tiden
09-01-2006, 10:48
