Varför måste jag vara en kännslomänniska?, jag vill inte det längre..... Alternativ

[silos]

Ni är nog trötta på mitt eviga prat om mitt liv och mitt mående men jag behöver skriva av mi lite och hoppas att ni har tålamod.

Sedan flera dagar tillbaka har jag mått riktigt dåligt;vill bara sova

Allt detta kom efter att jag gjort min senaste docka och nu kan jag inget göra alls;som att mina händer har blivit förlamade och en mörker har omgett mitt väsen trots solsken utanför

Idag sa min dotter:mamma så där har du varit under hela hennes liv och nu försökerhon att trösta mig.

Varför blev jag en sån här kännslomänniska???

Under mina kreativa dagar orkar jag nästan vad som helst men sen kommer de mörka dagarna och orken är fullständigt slut

Visst vet jag att jag kommer igen men medans det är som nu så är det jobbigt och jag vet att det finns andra som har det mycket mycket jobbigare och att jag borde vara tacksam för mitt liv och visst är jag det....

NU fick jag gnälla lite.

[Björken]

Kanske detta kan få dig att känna lite glädje i varje fall Silos


Fotspår

En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längs en strand med Vår Herre.
På himlen blixtrade det till av scener från hans liv.
För varje scen lade han märke till två fotspår i sanden.
Ett hörde till honom och det andra hörde till Vår Herre.

När den sista scenen från hans liv blixtrade till framför honom
tittade han tillbaka mot fotspåren i sanden.
Han lade märke till att många gånger längs livets stig fanns det bara ett par fotspår.
Han lade också märke till att detta inträffade då han hade det som svårast i sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Herren om det.

"Herre, du sa att den dag jag beslutade mig för att följa dig,
då skulle du gå med mig genom livet.
Men jag har lagt märkte till att när jag haft det som svårast
finns det bara ett par fotspår.
Jag förstår inte att när jag behövde dig som mest fanns det bara ett par fotspår.
Jag förstår inte att du lämnade mig när jag behövde dig som bäst".

Herren svarade;
"Mitt kära, kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig.
Under din tid av bekymmer och lidande, när du bara sett ett par fotspår,
det var då jag bar dig".

Författaren är okänd

En varm kram till dig och var rädd om dig och om andra.