Äntligen terapi, MEN FEL! Alternativ

[AvalonC]

2002 var jag med om en bilolycka, fick whiplash.
2003 sjukskrevs jag för depression, ångest och sömnsvårigheter.
(Jag tror ångesten kommer från bilkocken eftersom jag blev invalidiserad efteråt, men det är inte bevisat)

Fram tills idag har jag blivit skickad till massa olika läkare och behandlingar, vartefter de varje gång insett att de har sänt mig fel och sänt mig någon annan stans. (Har skickats runt i tre år, och haft minst 20 olika läkare och massa psykologer utredare mentalskötare mm)

Fortfarande sjukskriven.
2006 (mars) ska jag börja i en Social fobi-grupp.
Jättebra, äntligen händer det något tänker jag och går dit full av förväntan.

Men när hon räknar upp allt som kursen ska gå ut på, typ klara av att gå på stan, betala i en kassa, fika med folk på cafe eller ringa upp Telia och prata med någon där... så känns det inte alls som det är mig det handlar om.
Allt det där klarar jag av... Har inga problem att ringa eller fika eller något av det andra.

Mitt problem är att jag INTE VILL. Har ingen livsglädje, vill bara dö...
Och det känns inte riktigt som om det skulle vara Social fobi.

Visst, jag drar mig från att träffa människor som jag känner, främlingar har jag inget emot.
Men jag drar mig bara för att de förstår inte att jag inte är samma person som före olyckan, jag är otroligt trött av ångesten, och tidigare av alla tabletter jag stoppade i mig till ingen nytta, jag får ont av att lyfta tunga saker (vattenkanna och stekpannor räknas som tungt), och de förstår inte alls att jag inte vill leva längre...
(Har försökt tex med pappa, och hans kommentar varje gång är: -Va? det har du aldrig sagt förrut. -Jo pappa, jag har berättat det 4 gånger tidigare...)

Så det är därför som jag drar mig undan från sådana jag känner, för jag orkar inte förklara när de ändå inte är villiga att lyssna. (Den enda som jag orkar med och faktiskt älskar, är min pojkvän. +mina bröder. Min pojkvän kände mig inte före olyckan.)

Visst tycker jag det är jättebra att komma ut ur huset, gör inget annat än ligger och tittar i taket för att tiden ska gå endå, men det känns som de bara slängde in mig på denna behandlingen för att ha någon stans att göra av mig. (Det var sista dagen på tremånadersgarrantin)

Jag berättade för henne som intervjuade mig för behandlingen att jag inte trodde att detta var mitt problem, men hon trodde absolut att detta var något för mig, men hon kunde inte lova.
Och behandlingen är bra mot allt, fast hon kunde inte lova.
Tror till och med att om jag sagt att jag hade canser, så hade hon kunnat bota det med... 8O

Om de verkligen skulle vilja göra mig frisk så skulle de ju ta reda på vart depressionen kommer ifrån, det är därför jag är sjukskriven.
Att försöka bota social fobi, som egentligen inte finns, känns som att försöka döda en person genom att klippa av en nagel...


Tänker jag helt fel?
Kom gärna med förslag åt alla håll, för jag är uttömd...

[AnitaO]

Det tar väldigt lång tid att lära sig leva med smärta.
Jag förstår skälen till varför du drar dig undan folk.
Det är jobbigt att älta. Alla frågar "hur är det", och du är trött på att prata om det.
Försök att bara säga att du inte vill prata om det hela tiden, att du vill bli bemött som alla andra.
Människor gör det av omtanke, och förstår nog inte alltid hur jobbigt det är
med ständiga smärtor och att prata om det hela tiden gör det bara mer jobbigt.

Acceptera att det kommer att ta tid.
Häng på den behandligen du nu ska gå, och strunta i om du inte tror att det är rätt grej för dig.
Alltid lär man sig nåt nytt, oavsett vad det gäller.

Bara att komma ut bland folk kan vara bra.
En nackdel kan väl vara att det blir mer fokus på problem, vilket inte är särskilt upplyftande.

Gå med i smärtguidens forum.
Där finns massor av kunskap och en smärtläkare som har frågerond på nätet med jämna mellanrum.

http://www.smartguiden.se/forum/default.asp


Lycka till