Äntligen terapi, MEN FEL! Alternativ

[AvalonC]

2002 var jag med om en bilolycka, fick whiplash.
2003 sjukskrevs jag för depression, ångest och sömnsvårigheter.
(Jag tror ångesten kommer från bilkocken eftersom jag blev invalidiserad efteråt, men det är inte bevisat)

Fram tills idag har jag blivit skickad till massa olika läkare och behandlingar, vartefter de varje gång insett att de har sänt mig fel och sänt mig någon annan stans. (Har skickats runt i tre år, och haft minst 20 olika läkare och massa psykologer utredare mentalskötare mm)

Fortfarande sjukskriven.
2006 (mars) ska jag börja i en Social fobi-grupp.
Jättebra, äntligen händer det något tänker jag och går dit full av förväntan.

Men när hon räknar upp allt som kursen ska gå ut på, typ klara av att gå på stan, betala i en kassa, fika med folk på cafe eller ringa upp Telia och prata med någon där... så känns det inte alls som det är mig det handlar om.
Allt det där klarar jag av... Har inga problem att ringa eller fika eller något av det andra.

Mitt problem är att jag INTE VILL. Har ingen livsglädje, vill bara dö...
Och det känns inte riktigt som om det skulle vara Social fobi.

Visst, jag drar mig från att träffa människor som jag känner, främlingar har jag inget emot.
Men jag drar mig bara för att de förstår inte att jag inte är samma person som före olyckan, jag är otroligt trött av ångesten, och tidigare av alla tabletter jag stoppade i mig till ingen nytta, jag får ont av att lyfta tunga saker (vattenkanna och stekpannor räknas som tungt), och de förstår inte alls att jag inte vill leva längre...
(Har försökt tex med pappa, och hans kommentar varje gång är: -Va? det har du aldrig sagt förrut. -Jo pappa, jag har berättat det 4 gånger tidigare...)

Så det är därför som jag drar mig undan från sådana jag känner, för jag orkar inte förklara när de ändå inte är villiga att lyssna. (Den enda som jag orkar med och faktiskt älskar, är min pojkvän. +mina bröder. Min pojkvän kände mig inte före olyckan.)

Visst tycker jag det är jättebra att komma ut ur huset, gör inget annat än ligger och tittar i taket för att tiden ska gå endå, men det känns som de bara slängde in mig på denna behandlingen för att ha någon stans att göra av mig. (Det var sista dagen på tremånadersgarrantin)

Jag berättade för henne som intervjuade mig för behandlingen att jag inte trodde att detta var mitt problem, men hon trodde absolut att detta var något för mig, men hon kunde inte lova.
Och behandlingen är bra mot allt, fast hon kunde inte lova.
Tror till och med att om jag sagt att jag hade canser, så hade hon kunnat bota det med... 8O

Om de verkligen skulle vilja göra mig frisk så skulle de ju ta reda på vart depressionen kommer ifrån, det är därför jag är sjukskriven.
Att försöka bota social fobi, som egentligen inte finns, känns som att försöka döda en person genom att klippa av en nagel...


Tänker jag helt fel?
Kom gärna med förslag åt alla håll, för jag är uttömd...

[Anma]

Hej AvalonC!

Jag har också en whiplashskada sedan januari -03. Kan inte lyfta tunga saker, säger du. En stekpanna är tung säger du. Ja visst är den!!! Till och med den av teflon! Iblad är en toapappersrulle också tung, eller hur?
Värk, smärta, yrsel, illamående, domningar. Att tappa tråden, glömma och bli kraftlös tillhör vardagen.

Jag vet!

När det händer något så omväldande som en skada som faktiskt gör en frisk människa till funktionshindrad är det inte så konstigt att man blir deprimerad. Till och med djupt deprimerad. Jag blev det också under en kort period under första året.

För min del vände det när jag kom till insikt. Jag kommer förmodligen aldrig att bli som förr tänkte jag en dag. Det var en svår insikt. Men jag valde att gå vidare, att begrava den Anne jag var och utgå ifrån den Anne jag blivit.

Jag tänkte att Varför ödla energi på vad som varit eller vad som kanske blir istället för vad som är just nu? Nuet är så mycket viktigare! Jag gjorde ett medvetet val att inte låta mitt fysiska handikapp styra mitt psyke. Jag bestämde mig för att varje morgon tänka att idag blir en bra dag fast jag knappt kom upp ur sängen för att armarna var bortdomnade. Jag bestämde mig för att inte bry mig om måsten. Har jag ont måste jag absolut ingenting! Disken får stå, äter färdiglagat, posten kan ligga i brevlådan till dagen efter... ja, inga måsten alls! Detta beslut har gjort att jag sällan gör saker jag måste, jag gör saker jag vill. Det enda "måstet" jag gör dagligen är vilandet. Men det "måstet" är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska klara en hel dag utand mediciner. Vilka jag förresten har slutat med helt. Jag "reglerar" min smärta med vad jag gör och vad jag inte gör och hur mycket jag ligger och slappnar av.

Visst har jag dagar då allt känns pest men dessa dagar kommer mer och mer sällan. Jag är oftast glad och positiv, och istället för att gråta över vad jag inte klarar gläds jag åt vad jag kan.

Jag tror att du, AvalonC skulle må bra av att träffa en smärtpsykolog (heter dom så?) en psykolog som också är specialist på smärtproblematik.
Jag har fått träffa en sådan en gång. Vilka insikter!

Tänker på dig och jag hoppas verkligen att du får rätt hjälp för att få ditt liv på rätt köl igen!