Medlem
Antal inlägg: 18
Medlem sedan: 28-12-2005
Medlem nr: 6 869
Jag var tolv år då och skulle liksom många andra titta på God morgon Sverige. Det blev ingen God morgon. Jag rusade in till mina sovande föräldrar och skrek att Olof Palme var mördad. Vi var alla mycket chockade.
Jag minns fortfarande en del av de känslor av olust och oro som händelsen framkallade. Även om jag var för ung för att förstå riktigt hur stort och allvarligt det var så förstod jag ändå att sådant här våld var något helt nytt i det svenska samhället.
Någon som däremot mer förstod vidden av händelsen var en lärarkandidat vi hade på skolan. Han gav oss i uppgift att skriva ett brev till oss själva där vi beskrev just vad vi gjorde och kände då i fick beskedet. Vi fick sedan lägga det i ett kuvert, klistra igen och gömma det tills vi blev vuxna. Jag har faktiskt inte öppnat det ännu. Det är kanske dags att leta reda på det där kuvertet nu...