CITAT (Tesa @ 06-03-2006, 13:46)
Naturligtvis ska man har respekt för vargen...men det finns ju nästan inga dokumenterade fall av att varg attackerat människor överhuvudtaget...
Jag är nog betydligt mer rädd för att hamna i en hjälplös situation i stan än i skogen..
Men jag har också alltid mobilen med mig när jag går till skogen...mest för att mina knän är lite "rangliga" ibland och jag är rädd för att bli liggande och ingen hittar mig...
Men vargen är jag inte särskilt rädd för...är nog mer nervös för grannens häst som har mitt bästa svampområde som hage...
eller en ilsken älgko...
Tycker nog att så stora flockar som du beskriver är lite att ta i...då är allt stammen mer än livskraftig och då bör den begränsas naturligtvis..
Men än så länge är det ganska långt kvar dit...det finns väl bara runt 100 vargar i hela Sverige...
Den officiella siffran var 2001 100 st. Så räknar vargforskarna med en årlig tillväxt v vargstammen om ca 20 %. Det skulle innebära att vargstammen i stort sett fördubblats sedan 2001.
Bara i Rättvik kommun räknade man till 11 vargar år 2005. Då är det inte så konstigt att folketfrån orten säger att det inte finns något vilt längre.
Och jag tror nog inte att man behöver vänta precis till att vargarna blir 30 i en flock innan de blir obehagliga. Den naturliga jaktinstinkten med gruppjakt kan nog komma betydligt tidigare.
Fast fortfarande vill jag inte utrota varg. Det är nog bara det att vi inte riktigt har klart för oss i vilken omfattning ett enskilt rovdjur jagar för sin brödföda.
Bara små ökningar av antalet rovdjur gör att skillnaden mellan mångfald i djurlivet till utrotning kan vara hårfin.
Och nog skulle jag var rädd om jag brutit benet i skogen och det fanns varg. Den varg jag mätte var mycket större än min shettlandsponny.
Jag har inte sett vargar på det viset förrän jag såg en livslevande vild varg.
Har tyckt att det var stiliga djur och i storlek som en schäfer ungefär med lite opropertionerligt långa ben.
Jisses.... det var ett STORT, STARK, SMIDIGT DJUR som tog galoppsprång i sjumetersklassen utan ansträngning. (En häst tar ca 4,5-5 m galoppsprång.) OCh det var ettt självsäkert ROVDJUR, ingen blid liten shettis.
Efter det mötet var jag helt om vänd. Insåg att det var rovdjur vi talade om, ingen långbent bortsprungen ofarlig schäfer.
Fast lite häftig var upplevelsen.
Lojakten gör mig så ledsen
02-03-2006, 20:06
