Känslor och vänskap, på nätat Alternativ

[Reserv]

Man blir lite konfunderad ibland här I vissa lägen så är det helt okay att visa känslor på nätet och i nästa stund så är det juh sjukt att visa sånt Var går gränsen för det som ska kallas "normalt" eller sjukt beteende för känsloyttringar? Vissa säger att man inte kan ha äkta vänner på nätet, så jag har hela min brevlåda full med låtsasvänner då? Det dom säger till mig och som jag säger till dom, är det bara på låtsas och fejk alltihopa? Om nån tröstar mig i en svår stund, är det bara inbillning från min sida att det faktiskt känns lite lättare efteråt eller är jag psykisk sjuk som bara inbillar mig att jag vart tröstad? Om jag i min tur kontaktar nån som har det svårt, försöker sträcka ut en tröstande hand, är jag rubbad då som tror att nån vill ha den trösten? Man måste inte känna människor irl för att bilda sig en uppfattning om dom, vissa utmärker sig på en gång, andra måste man ge en tid innan man fått riktigt kläm på. Att säga att man inte kan få vänner via nätet talar juh bara för att den som säger så måste va´en rätt känslokall människa, eller rent utav falsk. Jag hoppas och tror att jag fått en hel del vänner här på odla och att vi delar den känslan "mina vänner och jag". För hur ska vi annars kunna engagera oss så in i baljan både när det gäller positiva ämnen som negativa vibbar på småpratsidan? Om man inte kan va´vänner på nätet så hur ska man då kunna va o vänner? Det här platsar säkert bättre in på svammel, men det är juh så jag känner Och jag har en trädgård som jag älskar, men den är full i snö just nu, jag har också krukväxter som jag sköter om, men inte 24 timmar per dygn. Just nu så har jag ändock fullt upp med odling, jag odlar mina bekantskaper och vänskapen gror, mellan varven så blommar den riktigt vackert också.

Största problemet är nog att antingen få bort taggarna på tistlarna, eller att få dom att avhålla sig från det som blommar vackert

[AnitaO]

Innan datorn kom in i våra liv så sökte man brevvänner och fick några som man skrev brev till då och då utan att känna dem.
Vissa sållade man ut undan för undan eftersom man blev mera bekant med dem och såg mellan raderna kanske att man inte passade som brevvänner.
De som man blev mera bundis med behöll man och några kanske man träffade personligen och fortsatte att skriva till, hos många ledde även brevvänner till äktenskap m.m. Andra försvann för att intressen för brevkompisen avtog och annat tog övertaget, eller att adressen kom bort.

Idag är det väl likadant fast det heter internett och chattar, forum, bloggar, e-post eller vad det heter allt som finns.
Man får väl läsa mellan raderna här också och se vilka som håller måttet och kan bli en riktig sann vän. Vissa behåller man för att bara skriva av sig till när man har det behovet och vissa vill man bara träffa. De man behåller för att bara skriva till kan vara bra ibland att ha, någon att skriva till som inte känner en helt och fullt om man har några problem, de ser det på ett annat sätt.

Jag har ändå en fundering runt detta med internett. De som gör bloggar eller hemsidor, så utelämnar de sig väldigt mycket tycker jag, personligen har jag väldigt svårt att förstå att man vågar göra. Finns ju många faror detta med internett. Vad tycker ni?

Jag har nog också en gräns för vad jag lämnar ut på nätet.
Man ser ibland människor som blottar sig totalt, och det brukar göra mig ganska illa berörd.
Jag liksom känner nåt slags obehag å deras vägnar