CITAT (Anne R @ 31-03-2006, 07:44)
CITAT (Felix matte @ 31-03-2006, 06:27)
Nämen man tror knappt sina ögon

Så sjukt att vela göra "diamant" av barnets aska. Att inte kunna acceptera att barnet är borta, vela ha en bit kvar

....
Psykologhjälp skulle mamman behövt.
Sitt barns död accepterar man inte på en handvändning, det tar några år, minst. Oavsett psykologhjälp eller inte. Så att vilja bära med sig en bit av sitt barn är inte ett dugg konstigt. Fast i normala fall brukar det handla om en minnessak eller ett foto i plånboken. Dimanttillverkningen sker ju, antar jag, under den akuta sorgetiden, dom lär ju inte vänta ett år eller så innan askan görs till diamant och den anhörige fått bearbeta lite av sin sorg.
Diamant av den käre är lite galet, tycker jag. Inte så mycket för just saken, att det är en avliden man bär med sig, men för att livet faktiskt går vidare så såmånigom. Tänk vad annorlunda man tänker 10-20 år senare. Tänk att man har sin avlidne make/maka på ringfingret och så 10 år senare ska man gifta om sig??!
Borde kanske ha preciserat mer... Så klart vill väl alla ha minnen kvar efter sina näras död.
Men att göra "diamant! av askan... Det tycker jag är sjukt.
Jag har mist många nära, också unga människor så jag vet att sorgen inte är över efter begravningsceremonin.... inte efter ett år.... den finns där länge
men blir liksom mera hanterlig vartefter.