Skendräktig eller bara knäpp?, hundproblem Alternativ

[ester]

Min tik är drygt 7 år. Hon löper var 8:e månad och de första åren har hon varit lite skendräktig, haft en leksak som valp och gnytt lite. Det har gått snabbt över genom att plocka bort leksaken, minska på maten och öka på motionen. Ett par tre dagar och hon har varit sig själv igen.

När jag var höggravid, för 18 månader sedan, så fick hunden en fullkomlig knäpp. Det var inte alls "dags" för skendräktighet, men hon blev så skendräktig att hon hade juvren fulla av mjölk. Dessutom var hon agressiv. Ingen, i alla fall inget av de andra djuren, fick komma mellan mig och tiken för då smällde det. Vi hade två hundar då och jag kunde ju inte röra mig fritt i huset utan att den andra hunden riskerade att bli attackerad. Så de sista 3 veckorna av min graviditet spenderade tiken instängd i hallen. Veterinären sa att det var ganska vanligt att betatiken också förberedde sig att ta hand om valpar när alfatiken (jag) var dräktig.
Mycket riktigt försvann det ilskna beteendet spårlöst från första dagen jag kom hem från BB och istället blev hon aldrig så kärvänlig mot alla de andra djuren.

Den andra hunden var sjuk och den vaktades av den tik som nu finns ensam kvar. Det skälldes och motades bort ifall det kom andra hundar eller människor som kunde uppfattas som hotande. När den sjuka tiken dog tidigt i höstas försvann det beteendet och vi tyckte att vår tik blev mycket lugnare och mer harmonisk.

Nu är lillmatte 1,5 år och kan både gå och springa själv. Hunden viker inte en tum från barnets sida. Ofta beter hon sig som om hon vore skendräktig. Tar använda kläder till sig, försöker lägga sig med huvudet i knät på den lilla och trycker sig nära inpå. Dessutom vaktar hon. Går barnet själv ute på gården och hästarna kommer mot oss i hagen för att hälsa så gör hunden utfall mot hästarna. Likaså katterna. En av de tre katterna är accepterad för han tror nog själv att han är hund och han "lyder" hundens minsta vink. De andra två katterna jagas bort när de kommer för att kela med lillmatte. Vår lilla har börjat att bli blyg för andra barn så kommer det barn på besök stannar hunden alltid mellan vår dotter och de andra barnen. Motar bort ifall de andra kommer för nära eller skäller om någon är för livlig nära vår lilla.
Det verkar som om det stressar hunden att behöva vakta så. Samma var ju med hundkompisen. Vi har inga problem i "flocken" varför hon skulle tycka att hon måste ta på sig ett så stort ansvar. Hon går ogärna promenader ifall lillmatte inte ska med. Samma var det när vi hade den sjuka hunden och den av olika anledningar inte gick att ta med på promenad. Den friska tiken la sig platt fall och vägrade lämna gården.

Nu tror jag att de senaste galenskaperna, som är som om det vore skendräktighet, har hållt i sig i över en månad. Veterinären ville inte ge henne Galastop(?) sist vi var där.
Vet inte vad vi ska göra för hon verkar inte glad, mest orolig. Tror att hon saknar hundsällskap också. Vi skaffade den sjuka hunden, som då inte var så sjuk, just för att vår hund vantrivdes ensam när vi flyttade ut på landet. Innan gick hon på dagis ett par timmar i veckan plus att det bodde massor av hundar runt om oss. Där vi bor nu finns i stort sett inga hundar alls, bara en tik-ilsken, läskig bjässe. Men även om vi har gott om tid för en till hund finns inte ekonomin, men så brukar det väl vara.
Vad kan vi göra?

[Leia]

Jag tror inte att boxern egentligen är mer lättförstörd än vad någon annan ras är. Har de farit illa hos någon så påverkar det dem vilken ras de än tillhör.
Jag tog en omplacerings tik för ett antal år sedan. En boxer som kom från en uppfödare, som i sin tur köpt hunden av en annan uppfödare. Hon betedde sig riktigt illa hemma hos dem. Vi hade tidigare köpt en valp av dem, som tyvärr inte blev så gammal, men vi fortsatte hålla kontakten och hälsade ofta på. Satt vi och fikade i köket och gick till ett annat rum var hunden uppe på köksbordet och välte kaffekoppar, på promenader gjorde hon utfall mot andra hundar och de hade mycket jobb med henne.
När dessa uppfödare skulle skiljas erbjöd jag mig att var hundvakt en helg, när flytten skulle ske. Och det var just denna hund de gärna ville ha hjälp med. Min sambo tyckte att jag var helt dum i huve´som tänkte ta hem den tiken till oss, han trodde att hon skulle riva hela huset.
När jag hämtade henne och hon gick iväg utan de andra hundarna var det som att vända på en hand. Hem resan gick på 10 minuter och hon satt så lugn och stilla i bilen. Vi kom hem, sambon stod missnöjt och rullade med ögonen, hunden smög försiktigt ur bilen, in i huset. Hon gick en vända och kikade in i alla rum för att sedan gå och lägga sig i vår gamla hunds korg. (som sambon faktiskt hämtat ned från vinden ) Sedan sov hon i 2 timmar, hon snarkade så det dånade. Vaknade, fick en promenad (hon gick helt plötsligt fint i kopplet) In igen kröp upp i knät hos sambon och sov resten av den dagen.
Tror ni vi lämnade tillbaka henne?
Icke... Hon trivdes helt enkelt inte i kennelmiljön, fick ingen lugn och ro, och inte tillräckligt med uppmärksamhet.
Vi hade dock inga barn då, så i dag skulle jag vara mycket försiktig med att ta en omplacerings hund. Dels för att man aldrig kan veta vad de varit med om, har man små barn finns inte lika mycket tid för engagemang, och jag tror att ofta behöver nog en omplacerings hund ganska mycket lugn och ro i början för att bo in sig.
Men det är vad jag tror, det finns säkert många sidor av detta.