Ja det är många stympningar så här på våren, och det gör ont att se. Gata efter gata i våra bebyggda miljöer med träd som misshandlas, missuppfattas, ogillas, sjuknar, lider, för en ständig kamp för den omedelbara överlevnaden.
Det är en plåga som gör att man måste UT där det finns friskhet. Vilda skogen är bra och där ser man hur träd klarar att lösa sina liv på egen hand, men det räcker inte för mig. Jag måste också se träd i mänskliga miljöer som tydligt älskas, respekteras, gillas, används till glädje.
I veckan åkte jag runt på Lidingö och fotade fantastiska exempel på samspel mellan träd och människor, husbyggen och arkitektur. Och sedan är promenader på södra och norra Djurgården här i Stockholm också en befrielse för ögon som sett stympningar allt för länge. Rosendals trädgårdars beskärning av sina äppelträd är något jag också alltid njuter av.
Försök lägga manken till de träd som verkar älskas och respekteras av sina ägare. Som trädvän kan man inte bara se stympningar, man måste se annat också!
--------------------
|