Försvaret har ingen respekt för värnpliktiga, Men vi anhäöriga är inte värnpliktiga Alternativ

[Bettson]

Yngsta sonen ligger i lumpen. Helt plötsligt i och med det så förvandlas vår almenacka till något väldigt osäkert. Och oron skall vi bara inte prata om.

Det militära trodde jag var ordning och reda, superplanering, regler osv.

Sedan sonen ryckte in har jag lärt mig att ordning och reda bara gäller de värnpliktiga.

Tex när är de lediga nästa gång och väntas hem. Vi får se, är oftast svaret.

Planering, tjohejsan. Utbildingen skulle kunna vara mycket effektivare enligt sonen, mycket går åt till väntan pga dålig planering.

Regler, gäller bara de värnpliktiga. Befälen kan bryta mot hur mycket regler som helst.

Jag vet tex inte när sonen kommer hem nästa gång. När han ringer och vill bli hämtad osv. De får inte ringa hem ens en gång på ledig tid. Om vi vet att han kommer hem en viss dag och tid så kanske det lika ofta inte stämmer.

Det innebär att vi anhöriga inte vågar stänga av våra mobiler, vi passar telefonen för han kan ringa när som helst. Eller så har han tagit sista tåget som inte går ända hem för att överhuvudtaget komma hem, ofta för att regementespenalisten hållt kvar dom för någon skitsak så att de missar de flesta kommunikationer.

Inte kan jag lita på att han får träffa doktor om han är sjuk, befälen kan lika gärna bestämma sig för att alla den dagen är simulanter, och nästa och nästa.....

Fys-övningarna körs så hårt att den värnpliktige kräks för att sedan få fortsätta i samma tempo.

Att ligga i sängen när man är sjuk är inte att tänka på. Marcher med full utrustning trots feber har förekommit. Ligga neröverhuvudtaget får de endast göra när nattlampan är släckt.

Att de tar risker och vårdslösar med den fysiska hälsan står klart. Mest orolig är jag för vad som händer med den psykiska.

Allt är hot om repressalier hela tiden. Nu jävlar måste ni skärpa er annars vidtar vi åtgärder. På de värnpliktigas timme varje vecka så kommer dock kommentaren denna vecka har ni skött er bra. Men det är när högre befäl är med.

Den förtrendevalde ljuger varje vecka när han får frågan om vissa otillåtna bestraffningar har förekommit. Han vågar förmodligen inte annat.

Värst av allt är att sonen är myndig så jag har ingen talan. De värnpliktiga vågar inte protestera för att inte få det värre. Så var det slutar vet jag inte.

Nu är det storhelg snart och vi undrar om vi får fira den hela familjen, Vem vet................

[netaave]

Sonens grundutbildning är avslutad.

Allt fortsätter som förut. Inget har blivit bättre.

Jag bara väntar på den dag han antingen klappar ihop eller att han kokar över och ber något befäl dra dit pepparn växer. I så fall lär han få det väldigt hett om öronen.

Det skulle inte vara så kontigt i så fall. Först pressar man dom psykist mer än vad som är nyttigt. Ifall de till slut reagerar på en behandling som ingen skulle stå ut med i vanliga civila livet, så kommer han i så fall att bli bestraffad för det.

Sonen upplever situationen som jag gör, med den skillnaden att han står ut med det hela på riktigt. Det är inte så att jag är kycklingmammetypen. Men en tigermamma är jag. Dvs klara dig själv unge. Men järnvägars ifall någon gör dig riktigt illa....... då ryter jag och vässar klorna.

Men som sagt hjärntvätten säger att bara losers skickas hem. Så hur det än går så förlorar han.

Sonen säger att han gärna följer hela reglementet till punkt och pricka, men att han kräver att befälen gör det också.

Han säger att han gärna anstränger sig hårt, men om han skall ha respekt för sitt befäl så skall befälet anstränga sig också.

Han anser att det är befälens plikt att sätta kraven så att alla med stegrad insats klarar av dom. Inte att man skadar och förbrukar folk och skickar hem dom.

Han anser att ett befäl som bara hotar och skriker är ett dåligt befäl.
Ett bra befäl skall kunna motivera de värnpliktiga till att vilja anstränga sig.


Jag har haft tro på clichen "en officer och en genlteman". Att etik och moral skall vara något viktigt inom försvaret. Jag tror det inte längre.

Jag tror faktiskt att min son ksulle vara en utmärkt officer. Men han är behandlad som skit under skosulorna.

Och jag är arg. Attans arg.

Tror också att din son skulle vara ett bra befäl, han har helt rätt inställning. Den inställningen han har borde också vara hans befäls.
Verkar ju också som han bestämt sig för att härda ut, kanske det ändå kan komma något gott ur det här till slut.

Tyvärr är det olika mellan dom olika försvarsgrenarna, dom som väljer att göra värnplikt vid fältregementen har det oftast hårdast.

Etik & moral, "en officer och gentleman" det är nog förlegat, i vardagen idag är det där som vilka jobb som helst inte så romantiserade som det var förr.
Vid enstaka officersbaler och andra tillställningar kan man dock märka tendenser till detta ibland. Tal till kvinnan med mera. Men det är väl för att det inte så ofta finns kvinnor på dessa ställen som ju tyvärr fortfarande är mansdominerade, annars hade det nog sett helt annorlunda ut.