Det är väl mitt emellan
Hade en Västgötaspets som inte skulle komma på tanken att jaga ett vilt villebråd. Hon vallade kor och vaktade gårdsplanen. Punkt.
Hade en Cavalier King CHarles. För feg, skulle inte heller komma på tanken. Hon blev livrädd bara hon korsade ett färskt viltspår när vi var ute och gick.Detta var en typisk SOS-hund dvs en soff och sänghund.
Hade en Jämtlandsspets. Typisk enmanshund som jagade allt som rörde sig och försökte ställa det. Det kvittade om det var älg, kor eller bara Jehovas vittnen. En riktig fullkomlig jaktidiot.
Hade en Golden Retriver. Visst fanns det jaktlust men i mycket måttlig omfattning. Var däremot en särdeles duktig spårhund som en gång höll ett spår på skadat vilt i nästan två mil. Hennes jaktanlag var ju apporteringen men jag hade ingen i min närhet som jagade fågel så hon kom ju inte till sin rätt.
Nu har vi en Wachtel. Det känns mera fritt att välja nu. Antingen dresserar vi henne inte och då har vi en fullkomlig jaktidiot till som man får hämta fyra socknar bort ifall den kommer lös. Och då är det hundgård och koppelrastning som gäller. Eller så väljer man en annan väg Man dresserar hunden till att göra vad man vill att den skall göra. Och då har vi fått en fin "arbetshund". Jaktlusten och kamplusten är väldigt stor hos rasen överhuvudtaget.
Alla hundar har jagat någon gång i det förgångna eftersom de stammar från vargen. Men inte tycker jag att alla hundar jagar idag.
Och bland de hundar som har jaktinstinkt så är det som Anita säger, det är skillnad på att jag på kommando och att jaga hej vilt lite som man själv tycker.
Att klara jaktprovet för Wachtel kräver flera års träning. Att klara jaktprovet för tax eller stövare så behöver man bara släppa hunden tillräckligt många gånger i skogen så att den lär sig att jaga själv. Det går nästan helt på instinkter.
Så vissa rasskillnader finns naturligtvis.
Och jag älskar denna odåga vi har nu. Även om hon äter upp kulspetspennor, käkar upp min träningscykel eller USB-minnen