jaha! Alternativ

[netaave]

Då har man fått en inkomstsänkning på 7000 i månaden, samtidigt har maken gått från tjänste- till ålderspension så det blev en sänkning med ca 2000 där också.
Jag jobbar ju halvtid för att vi har ett funktionshindrat barn, hon finns kvar och hennes behov också. Men Fk anser att hon kan klara sig själv dom läser ju bara personnr och ser att hon gått ut gymnasiet. Ingen fortsatt handikappersättning alltså!

Visst klarar vi oss, hennes rum förhöjer inte vår boendekostnad och maten fixar sig väl. Men det känns innan man får ställa om sig. Dessutom finns hennes behov kvar av träningar, skjutsningar till och från, färdtjänstkostnader m.m.
Inget kul alls!

[amaira]

eelr vidd du att hon ska gå henmma mej dej?....get är varje förälders skylldighet att hjälpa och tössa dom tii ett teget liv, med ett eget boende.

Nu "dömer du" väl ändå, Pejori? Gör du inte?

Det är visserligen sant det du skriver. Men när du skriver det här, på det här viset, kan jag bara få det till att du "inte litar på" att Netaave är kapabel att veta detta själv?

Fortfarande Netaave, förstår jag dig fullständigt. För även om våra vuxna barns diagnoser är olika, finns det nog likheter i symtom när det rör obalanser i hormonsystem och signalsubstanser.

Att ha ett barn (som sedan dessutom blir vuxet) med ett osynligt handikapp/funktionshinder - ett barn som dessutom har hög intelligens och förmåga att visa det - ja, då blir ofta ens eget arbete och åtgärder snabbt "avfärdade" som "dålig förälder" som "skämmer bort" sin överbeskyddade avkomma.

Ja, det är så man alltför ofta bemöts ute i samhället, som sagt, av människor som inte begriper bättre, men som tror att de vet.


Man får alldeles för ofta "gå emot hela världen". Det är så det känns, och det är TUFFT! Men det gör en också stark.

Tack och lov har jag själv (och sonen förstås) haft åtskilliga kontakter med människor (läkare, överläkare, forskare) som är EXPERTER på det min son lider av. (Förutom att jag träffat många andra föräldrar i samma situation och med samma erfarenheter)

Av dem har jag inte bara blivit STÄRKT, blivit påpuschad, och fått relevant HJÄLP - jag har också lärt mig att TRO PÅ MIG SJÄLV när det gäller mitt barn.

Skulle jag lyssnat på alla "goda råd" från dem som "vet bättre" är risken stor att min son inte skulle varit i livet idag.

Jag själv är övertygad om, Netaave, att du, liksom jag, gör vad som står i din makt för att göra din dotter kapabel att klara sig själv i högre grad, och det kommer, det kommer. Men allting har sin tid.

Vi som är föräldrar till handikappade/funktionshindrade barn, lever också med en egen inre oro för den dagen vi själva är borta - och "barnet" är kvar. Att skapa förutsättningar för "ett eget liv" med kvalitet, är en av de viktigaste uppgifterna för oss - och det är vi allra oftast VÄL medvetna om! Och mycket ofta "tänjer vi banden" så mycket som det går. Som det GÅR, utan att skada...

Detta är tankar som VI lever med, i högre grad än föräldrar till "vanliga" barn gör.