Varför?, Många njuter av negativa kommentarer Alternativ

[Bettson]

Vad farao beror det på?

Trångsynthet att man hela tiden jämför sin egen situation med andras och inte förstår att andra har det annorlunda. "Walk i mile in my shoes" är ett bergrepp som är helt främmande.

Eller njuter man av att vara elak? Jag förstår inte vad glädje det kan ge.

Eller att man är socialt inkompetent.

Eller att personerna är några gudabenådade personer som ser den "verkliga sanningen" och har till uppgift att korrigera mindre vetande ( typ mig) människor till att göra det rätta.

Senaste tillskottet i min annars så vackra svägerskebukett gör mig tokig. Jag känner det som min plikt att försöka komma överenns för min svågers skull som jag verkligen tycker så bra om. Men det tar på krafterna.

Vad ska man göra. Jag har som policy normalt att berömma det jag tycker ska berömmas. Hittar jag ingenting att ge positiv respons på så letar jag verkligen efter något. Man hittar alltid något om man anstränger sig.
Det man ser och hör som är negativt kan man hålla käften om.

Det verkar inte funka så bra. Ska man bita ifrån, vara elak tillbaka eller bara slå dövörat till.

Jag känner att jag inte orkar med att folk tar den lilla energi jag har ifrån mig.

Eller är det det här som kallas värmeslag

[Bettson]

Ja, det kanske bottnar i avundsjuka faktiskt! Hon kanske skulle vilja vara som du! Kanske svågern alltid har pratat gott om dig (antagligen, eftersom han verkar vara viktig för dig. Sådant brukar ofta vara ömsesidigt) Och alla kan inte riktigt "ta" att deras partner gillar någon annan också. Även om det bara är som vän.
Vad vet jag , det var bara en tanke som slog mig.  :)  :wub:

Det där kanske kan vara något i och för sig. Svågern ser oss nog nästan som föräldrar mera än bror och svägerska. Han har alltid kommit och frågat oss när det kört ihop sig. Sina egna föräldrar har han väldigt dålig kontakt med. Han har tex alltid uppgett oss som närmast anhöriga tidigare. OCh vi har med alla medel försökt att inte bete oss som föräldrar utan försökt stärka honom som vuxen, vilket han blev ganska sent i livet.

Det har nästan försvunnit ( alla frågor ) sedan han flyttade ihop med sambon vilket är helt i sin ordning, men kanske ses vi som ett hot. Jag menar vi har inte precis bett om att vara hans stöd i tillvaron. Det är ingen position vi strävar efter, men behöver någon i släkten oss så finns vi där. Det har vi alltid gjort.

Attans också, jag som har legat i mental träning sedan min första son föddes för att jag skulle bli en bra svärmor. Har nämligen den åsikten att en svärdotter är kvinnan som skall göra min son lycklig. SÅ henne vill jag hålla mig väl med.

Och jag som varit så välkomnande, vänlig, försökt att inte uttrycka åsikt, inte lägga näsan i blöt utan bara vara stödjande och uppmuntrande.

Om inte det hjälper vad sjutton ska man göra då? Jag ser nästan en mörk framtid framför mig när sönerna försvinner ut i periferin för att jag är en risig svärmor.

Nej för faro Bettson. Ryck upp mig, det är bara att träna lite till

Skam den som ger sig.Övning ger ju färdighet sägs det.