Varför måste man ut på farliga äventyr? Alternativ

[*Felix matte*]

Man försvunnen i glaciärspricka

Vi såg när Polishelikoptern kom och hämtade Fjällräddarna och för en stund sedan
såg vi den igen flaxa över huset... Då förstod vi att chanserna var små att hitta honom levande.

[LadyG]

Dopamin (lycklighormonet)? Adrenalin (stress)? Endorfiner (kroppens eget knark)?

Jag tror det är så enkelt som att folk tänker "det händer inte mig" och fortsätter göra farliga saker, som att fallskärmshoppa, vildmarksvandra, segelflyga eller vad det nu kan vara.

För inte tror ni väl på fullt allvar att de ger sig ut med en känsla av att "nu ska jag kanske dö"?

Det som är spännande för er ger er samma kick som andra får av sina glädjeämnen. De gör det inte för att de tror att de ska dö, får man väl vid gud hoppas, utan för att de finner någon glädje i det de gör.

Tror ni att Göran Kropp gjorde allt fantastiskt han gjorde med sådana tankar? Nej, jag tror han njöt av varje sekund på bergväggen. Njöt av utsikten, av att besegra berget och sina egna begränsningar. Blir de upplevelserna meningslösa, bara för att han dog när säkerhetsutrustningen brast vid ett långt fall? Hade hans upplevelser på MOunt Everest varit mer värda om han dött i sin egen säng av hjärtattack?

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man skulle vilja hålla på med t ex terrängritt, både jobbigt och farligt, men jag ondgör mig inte över det. Det är bara att hoppas att samtliga är väl försäkrade, ryttare som äventyrare, och vara tacksam för att vi har bra räddningstjänst när saker händer.

Det låter i mina öron lite missunsamt, att ondgöra sig över andras nöjen. Som någon skrev innan, det är mycket värre med alla som kör onyktra och riskerar andras liv och inte bara sitt eget.

Fast jag kan ju ha misstolkat den här tråden helt, vad vet jag?