Ja, hade man inget att längta efter och se fram emot skulle det nog ganska snabbt bli olidligt.
Ta bara mitt eviga jagande efter nästa grad i min sport. Om jag inte hade mål och mening med träningen skulle jag nog ledsna ganska snabbt, eftersom jag gärna vill ha kvitto på att jag lyckats. Jag fixar inte den där typen av träning där man inte får ett kvitto på att man gjort något, hur nyttig träning det än må vara.

Jag tror att alla lite till mans vill ha saker att se fram emot, att sträva efter och kämpa för. Nästa semester, nästa storhelg, nästa shoppingrunda.
Eller längta efter en ny klänning, den där boken man sett eller få se första skottet gro.
Utan längtan vore det ganska trist tror jag.