Varför är man aldrig nöjd? Alternativ

[stina]

Tycker det är konstigt att man alltid vill vara precis så som man INTE är.

Tidigare var jag överviktig och tittade trånande på alla trådsmala tjejer. "Om jag bara var så smal så skulle jag vara lycklig!" Hatade min rumpa, mina tuttar etc.... Nu har jag gått ner kraftigt i vikt och är smal. Nu tycker jag det är så himla fint med former! Tycker att jag ser mer ut som en grabb i kroppen och tycker nu att det är så fint med tjejer med former.

Någon som känner igen sig?

[amaira]

Har det något med ålder att göra kanske....

Jag tedenderar i alla fall att bli mer och mer nöjd med både själva "livet" och mig själv ju äldre jag blir.

Samma här! Och det känns som både ett under och en nåd, för jag har levt i så mycket kaos...

Samtidigt har jag verkligen mött "mina demoner" och det var "inte kul" - som att hoppa utan fallskärm .

Jag säger inte att allt "är perfekt" men jag törs säga att jag är så oerhört nöjd med min tillvaro, och glad över att livet ger mig detta! Så bra som jag mår "efter 50" (är 54) har jag aldrig mått i hela mitt liv. Aldrig haft denna inre harmoni, denna inre trygghet.

Svartsjuka vet jag inte vad det är för något Vad i herre jösse namn skulle jag vara svartsjuk på? Jag har ju ALLT! Jag har det som är VIKTIGT i livet, och det kommer inifrån, inte utifrån.

Och jag gläds GÄRNA uppriktigt tillsammans med mina medmänniskor när något är/går bra för dem!!

Jag är inte "vacker" och min kropp är knappast "perfekt". Och?
Den är ju MIN! Den tjänar mig troget, jag känner en sådan ömhet för den. Den fungerar väl, och jag har inte särskilt mycket (eller svår) värk. Jag är till och med helt smärtfri ganska ofta.

Jag kan springa, simma, hoppa, glädjas, se, höra, och sjunga högt
Jag har intressen som "upptar mig", saker att se fram emot, en obotlig nyfikenhet

Livet är inte alltid lätt. Desto viktigare är det att ta tillvara stunden och se det stora i det lilla (säger jag som fotar macro )