Roligt Alternativ

[Adri-Anne]

Det skulle vara roligt om någon började på ett ämne och sedan spanns det vidare på det, så småningom kanske det ledde till nåt helt annat än det som tråden började på, kul skulle det vara att se vart vi hamnade och hur länge det kunde hålla på och vart det slutade.
Är det någon som känner sig kallad?

[Berith]

Det var en gång en liten gumma som bodde i en liten koja högt upp i en talltopp.
Hon var vida känd för sina blommiga kjolar som man såg på länga vägar där de vajade i hennes talltopp!

Hon var alltid glad och fördrev tiden mest med att hoa på ugglorna. Men hon bar på en mörk hemlighet som ingen kände till.
Det hände när Gumman i tallen (det var så hon var känd i trakten) var en ung jänta och bodde i en stuga vid Storsjön
En solig morgon var hon nere vid stranden för att göra sina morgonbestyr. Plötsligt hörde hon något som knakade i buskarna
"Vem där?" ropade hon, men fick inget svar. Men knakandet bara fortsatte.

Nu tog hon upp en grov gren från marken och väntade andlöst. Hennes hjärta bulltade och benen skakade som asplöv.
Då hände det! Ett ljudligt brakande i skogen, något kom rusande emot henne i våldsam fart! Hon höjde grenen till försvar och parerade en flyende ren. Rosslande andetag närmade sig! Sen dyker en liten röd tofs upp ovanför blåbärsriset.

- Men Roger, int´ är det väl du? ropade gumman, glad över att det var en krigare i närheten vars namn viskades i skogarna. Med Roger skulle hon känna sig trygg!

Andetagen kommer närmre, den röda tofsen vippar...

Plötsligt brakar det till när en älgko med kalvar, harar, ugglor och all sköns djur strömmar emot henne i vild panik. Ett ruskigt dån hörs ifrån marken. Luften dallrar ut ur buskarna stormade en mansperson!!! Han var ganska trasigt klädd och såg ut som en luffare. Den unga "Gumman i Tallen" måttade ett kraftigt slag men hejdade sig när han ropade Mamma! Det är ju jag.
Och den unga jäntan från Storsjöns strand hade funnit sin sedan länge förlorade son Roger! Alla skogens vilda djur som hade rusat mot henne försvann i ett *poff*. Hade hon bara hallucinerat? "Min son!" utbrast hon. "Vad har du gjort? Du är ju alldeles trasig! Och blodig! Men, varför håller du yxan så där?
Yxan???
Nej mamma, det är en klubba gjord av skogens alla godsaker.
Se här mamma, den är böjlig och smakar sött.
Ja, nu ser jag ju det" sade jäntan och log. "Du är ju så duktig, min son. Jag förstår inte hur du lyckas med allt". Sedan slängde hon in grenen i skogen och satte sig ner och blickade längtansfullt bort mot Oviksfjällen vid horisonten på andra sidan sjön där hon misstänkte att Rogers, sedan ännu längre förlorade, far befann sig. Hon vände sig mot Roger och frågade Har du en snus?" Givetvis hade han inte det, det var liksom inte hans grej. Möjligen kunde han tugga lite vitmossa ibland, men där gick allt gränsen. "Nähä" suckade jäntan. De satt där bredvid varandra och såg ut över sjön utan att säga ett ord. Vattnet krusade sig lätt i den svaga brisen. De tunna molnslöjorna i skyn varslade om en ändring i det fina vädret de nu haft ett bra tag.
Många var tankarna som rörde sig i hennes huvud och hon hade nu fattat sitt beslut. Hon vände sig och tittade sin son djupt i ögonen och sade - Jag förstår nu, Roger, varför alla djuren jag såg förut plötsligt försvann - du föddes i en talltopp och blev som Tarzan!

Hon kände hur det brände till om halsen, hon grep med handen om amulletten hon fått av sin mor, amuletten som skulle skydda mot allt ont, den glödde.
Värmen från amuletten fick henne att minnas ungflicksdagarna. Den första träffen med Monte från Marsfjället och mammans ilska när hon hade snokat upp att dom hade träffats i smyg, det var då mamman hade hängt amuletten kring hennes hals och tagit löftet att aldrig mera träffa Monte. Varför hade mamma blivit så arg på Monte? Mamma hade ju växt upp hos Montes pappa, hon kände dom båda så väl.

Vad var det som inte hennes mor hade velat berätta för henne? Varje gång hom frågat hade modern liksom glidit undan och börjat tala om annat, och medaljongen vad betydde tecknen som hon inte kunnat tyda på dess ´baksida, de var nästan bortslitna nu.
På baksidan av medaljongen kunde bokstäverna "B..g.tr... mo. sk.g.av...n...!" svagt utläsas men hon kunde omöjligt lista ut vad de betydde. Skulle hon verkligen behöva ta sig hela vägen till Marsfjället och fråga De Vise Andarna om inskriptionens betydelse?
Dagar och veckor gick, tankarna på medaljongen och dom märkliga nästan oläsliga bokstäverna lämnade henne ingen lugn.
Varför var Roger så lik Montes far?
Den tanken slog gumman en dag. Hon satte sig ner för att fundera, då spekulerade hon i hur mycket Montes far hade lärt Roger. Roger hade fått följa med på deras utflykter. De hade fiskat, jagat och fått bygga kojor i skogen. Roger som annars under hela sin barndom saknat en fadersgestalt. Montes far, Dante, var bland alla i socken känd som en redig karl. Han hade fått slita hårt när hans fru dog i barnsäng. Hans fru som hade varit så mjuk, varm och godhjärtad, ett präktigt fruntimmer som fick mycket gjort och lite att räcka till många. Som den rediga karl han var så hade han rett sig bra och tagit mer än väl hand om sina barn och även om hus, djur och hem. Inte minst katten Sune, stor och rödrandig, som var känd att ha förväxlats med ett lodjur mer än en gång i trakterna runt stugan. Mången bärplockare hade kastat hinken och sprungit vid åsynen av Sune somkom smygande i buskarna. God hjälp hade han väl haft många gånger, inte minst då lokaltidningen skrivit om förekomst av rovdjur i skogarna kring byn.
Då fick han ju ha Skogens Guld (hjortronen) för sig själv
Där han gick och plockade kunde han inte låta bli att småle åt de fjantiga stadsborna som var rädd för minsta ljud de hörde.....
Tills han en dag själv blev varse ett ljud som skar genom märg och ben....
Vad var det? Han vände sig om men såg inget. Snabbt som ögat hade han pallrat sig hem till byn igen och låst dörren om sig för att aldrig mer visa sig levande. De hittade honom sittande på stolen i köket tre veckor senare med en tom stirrande blick ut genom fönstret. Kroppen hade redan börjat förfalla och flugorna surrade runt honom. Katten Sune syntes inte till, men det fanns spår i huset efter något annat ...

Gumman i tallen tröttnade till slut på att amuletten brände så dant så hon slet den ilsket av sig och kastade den i lägerelden. Hon skrek "Hemligheter på halsband och hemligheter som mor tagit med sig i graven! Jag är trött på hemligheter!!!" Sen blev hon sittande och blängde in i den falnande elden... Roger som väl kände till sin mors temperament hade slunkit iväg in i skogen igen när hon började hojta om hemligheter... han hade ingen lust att behöva avslöja sina...

Till slut hade elden brunnit ut helt och hållet och Gumman reste sej suckande för att gå hem och kvällsmjölka getterna. Hon hade gått några steg när hon hejdade sej och vände. Snabbt rafsade hon fram den nu ganska smutsiga amuletten ur askan och hängde den kring halsen igen - den var ju det enda hennes mor lämnat efter sej.

När getterna var mjölkade och hade fått sitt kvällsfoder drog Gumman fram sin amulett och under över alla under, nu gick det att läsa vad som stod på den!! "Bergstrava mot skogsavgrunden" - åh, vad många gånger hon hade varit ute och bergstravat med sin mor! Att följa de högst belägna skogsstigarna uppe på åsarna, det var det som hennes mor sagt var att bergstrava. Men skogsavgrunden? Vad var det? Hon hade aldrig i hela sitt liv hört det ordet....

Snabbt raffsade hon fram sina gamla kartor ur kistan i hörnet i stora rummet. Hon hittade den gamla kartan hon letade efter och läste: "Anno 1678, christelige och ochristelige boningar i Storsjö Sochen". Fingret for över kartan i jakt på Skogsavgrunden och där! längst upp i vänstra hörnet stod att läsa "Afgrunden i Storskogen" med sirlig, lite darrig skrivstil. Bredvid var ett stort kors inritat med nästan aggressiv svärta.
Nu blev det fart i gumman som slängde ner några torra brödkanter, snusdosan och en kanna getmjölk i sin kont. Sedan återstod bara att...
inse att, nu var vägen utstakad och nu kunde inget hindra henne för att följa den . Hon hade ju bröd och inte var det såå torrt, det var ju bakat förrförra veckan, och det var ju nästan färskt, inte hade man sådana lyxvanor här i skogsbygderna att man kunde äta veckogammalt bröd för jämnan. Huvudsaken var att hon hade snuset, det kunde hon för död och pina inte vara utan. Hon vandrade ömsom på öppna skogslyckor och ömsom i djupa hemlighetsfulla skogar där löven prasslade nervöst och gamla grenar knakade hotfullt. Men det bekymrade inte gumman nämnvärt, hon hade ju sitt snus - och då fick vad som helst hända och det gjorde det... För vem var det väl som kom gående emot henne där i skogen? Ser det inte ut som...nej, det kunde det väl ändå inte vara... Den figuren borde rimligtvis sitta hemma i sin stuga och läsa trädgårdsböcker just nu och inte knalla omkring här i denna saga...eller...?

- Mamma!!! VAD gör du här!??

- Nu var jag visst lite långsam.... tihii!!

- Bättre sent än aldrig!

- Mamma, det är bäst du vänder hem och vilar. Du skulle aldrig klara av denna långa vandring. Ditt hjärta klarar inte av sådana strappatser. Jag klarar mig själv.

- Nej...

- Nej?!? Vad är det du säger kära mor?

- Nej du klarar dig inte ensam på denna resa.

Mor och dotter fortsatte tillsammans den långa vandringen mot "Afgrunden i Storskogen" Efter några timmar, när lederna börjat värka och det var svårt att skilja fötterna från skavsåren, slog dom sig ner under den största gran mänskligheten skådat. Aldrig hade de varit i denna delen av skogen, tystnaden runt om dem var så total att man kunnat höra en knappnål falla mot mossan på en mils avstånd. Plötsligt omsveptes de båda av en tjock dimma, en starkt ljussken kunde skådas någonstans en bit bort. Var det en eld? De reste sig upp och med en klump i halsen trevade de båda mot ljuset...

Som de kisade riktigt, riktigt hårt mot det starka ljusskenet upptäcke de plötsligt att det kom från ett gigantiskt tefatsliknande föremål som ljudlöst svävade över en tjärn inne i den glesa skogen! Det var verkligen helt ljudlöst, alla naturens ljud hade försvunnit. Plötsligt började ett hummande ljud höras i deras huvuden. Det liksom rullade fram, upp och ner i tonhöjd. De stirrade skräckslagna mot tingesten som nu sakta sjönk ner mot vattenytan där nu vattnet började ånga upp. Då öppnades utan förvarning en bred lucka i sidan på farkosten och ett bländande ljus strålade ut. Mitt i ljuset syntes en skepnad som nu började att vandra nerför den utfällda luckan...
Gumman i tallen svalde snusen i rena förskräckelsen - vilken syn - gumman var tvungen att nypa sig själv i armen. Hon kunde knappt tro att detta var sant för nerför rampen kom...
.... en mantelprydd figur. Figuren var reslig och gick inte utan snarare gled fram och hon kunde inte se några fötter nedtill. Manteln var purpurröd och prydd med små tulpanknoppar. Ett ljusgrönt sken bredde ut sig bakom främlingen som kom allt närmare. Nu kunde hon böjra tyda anletsdragen. Nämen, det var ju en människa från framtiden närmare betsämt 2937 och gumman ser in i ögonen och där upptäcker hon att det är Dante!? Hon gnuggade sig i ögonen detta kan inte vara sant, det måste vara Dante i transformerad skepnad. Hur kunde detta vara möjligt?

*dodunk, dodunk*. Pulsen slog hårt, tinningarna känndes som de skulle explodera. "Mamma, mamma!" hördes en röst långt bort i fjärran. "Mamma, vakna!". *dodunk, dodunk*. Marken skakade. "VAKNA!!!". Gumman i tallen vaknade med ett ryck! Åh, attans vilken mardröm hon haft! "Mamma, är du vaken?!". Roger stod nedanför granen och ropade på henne. "Mamma, du måste komma ner nu!" ropade Roger på henne. "Ja, jag kommer. Måste bara hämta mig efter en sådan otäck dröm jag hade, jag var uppe vid Storsjön och det blev så konstigt allting. Det slutade med konstiga varelser från framtiden som påminde om din farfar Dante. Huga!". Gumman höll in kjolen och slängde sig vigt ner från talltoppen i de egenhändigt virkade lianerna som hon knåpat ihop. "Vad var det du ville, min son?"

- Jamen mamma, du har ju lovat mig att du skulle lära mig idag hur man klättrar upp till dig!
Visst kan jag lära dig det.,men jag lovade dig inte att vi skulle göra det idag. Det tar flera dar att få ihop bark till lianen som du flätar, virkar repstegen av , sedan måste barken blötas i minst en vecka och därefter hamras, för att få mjuk och foglig så man kan fläta ,virka tät, tät, då blir den mycket stark. Den jag använder nu , har jag använt i nästan tio år. Klättra är inte svårt. Det svåraste är att hitta rätt sorts bark att fläta"virka" lianen till en stark lianstege.
Det duger inte med vilken bark som helst. Vilken bark tror du är bäst?

"Björknäver kanske duger?" sade Roger. "Fast tror du inte skulle gå bättre med hampa?". Gumman tyckte nu att det var dags för Roger att bli lite mer självständig här i livet. Alltför länge hade han bara glidit omkring och förlitat sig på att hans mamma kunde fixa allting åt honom. Han var ju trots allt 49 år, då borde man kunna klura ut en hel del själv. "Du Roger, jag har funderat på en sak bra länge", sade hon, "egentligen vore det väl bäst om du finge klura ut på egen hand hur du ska kunna klättra upp till min koja?"

"Men mamma, nu tycker jag du är orättvis! Jag har ju faktiskt ordnat den här lilla trädgården åt dig! Räknas inte det kanske?" Gumman tittade på de små buskplanteringarna, de fina perennrabatterna i glada färger, den lilla dammen där grodorna kväkte och det generösa köksväxtlandet med dignande stånd av potatis, morötter, sallad och andra livsnödvändiga saker. "Jo..." sade gumman, "men du har glömt en viktig sak..."

"Jag har burit och fött dig, ammat och snutit dig, tröstat och matat dig, kramat och bannat dig, lärt dig vad som är fram och bak och rätt och fel. Och inte minst... det var jag som traskade över myrarna och genom skogarna och över ängarna och över åarna ända ner till byns handelsbod där jag köpte utsädet och fröerna...

" - Eftersom du lät dig bli med barn var det väl självklart att du också skulle ta hand om det? Eller?"
Jo då,visst är det självklart att man skall ta hand om sitt barn och ge det en god start i livet, det har alla barn rätt att kräva, men du är väl för höga Farao ingen koltunge heller? Vid din ålder skall du väl klara av att göra en repstege, på egen hand, det får ju vara måtta på att hänga i kjolarna.
Nu tar du itu med repstegen, så skall jag ta fram sländan för jag behöver få spunnet garn till...
den tjocka tröja som du inte kommer klara dig utan i vinter.
-Vad skulle det egentligen bli av dig om inte jag fanns, va? Du skulle inte klara dig genom en hel vinter! Men, suck... nu ska vi inte prata om vintern, än så länge är det värme i luften.
-Mamma ska du stå o snacka hela dagen, då får jag ju inte en chans att
berätta att jag träffat en tjej. Jag har träffat henne i smyg en längre tid och nu är hon med barn, så nu ska du bli farmor, kul va?

- Jämmer och elände; jaså din olycka, du har ännu inte lärt dig klättra i träd, men klättrar på flickor...!
Jojo, där hör man! Annat var det på min tid minsann, då fick man inte ens bestiga berg!