Lillan gråter Alternativ

[ester]

Nu är inskolningstiden över och min lilla, lilla 2-åriga bebis ska vara ensam på dagis.
Och det vill hon inte!!!! Vi startar bra med en kombination av nya tänder och förkylning. Dessutom jobbar både jag och pappan dagtid båda två hela veckan. Lillan gråter när jag lämnar henne och det känns så jobbigt. Hon har förstått att jag ska lämna henne där och hon bubblar och vinkar och säjer hejdå på väg till dagis, men när det väl är dags klamrar hon sig fast vid mig och skriker. Dagisfröken tar henne och bär iväg henne och jag känner mig som en riktig skurk. Jag är onda mamman för det är jag som lämnar henne. Sedan kommer den goda pappan och hämtar
Hon vill inte riktigt äta, fast det tror jag beror på tänderna. Pappan tog ledigt i måndags och i går och i dag har han åkt tidigare från jobbet för att det inte ska bli så långa dagar. I morgon och på fredag får jag sluta två timmar tidigare. Men jag måste ju ändå lämna...
När pappa hämtar är hon glad, men de säjer att hon är ganska ledsen under dagen. Ändå knatar hon glatt på när vi ska in till dagiset så hon vill gärna vara där, men tillsammans med mamma eller pappa.

Är det bara att hålla ut eller finns det knep? Jag försöker att vara glad och käck och vinka.

Usch, varför ska man jobba så långa dagar? En stund räcker väl?

[Bettson]

Hujeda mig för dom åren , dom kommer man ihåg. Fast en sak lärde jag mig. Vi föräldrar är ofta alldeles för verbala och det är inte småbarns förstaspråk.

Småbarns förstaspråk är tonfall, kroppsspråk och känslostämningar. Så det är ditt tonfall, kroppsspråk och känslostämning som hon tolkar på väg till dagis och vid avskedet. Småbarn är alltid en spegel av mamma och pappa.

Så vet du med dig att dagiset är bra, så skall du tänka på det när du går till dagis, inte på att det kanske kommer att bli ett tråkigt avsked.

Måste du jobba så kan du inte göra annorlunda, Då är du säker på att du gör rätt med dagis. Tänk på ditt kroppspråk så att du uppträder säkert när du lämnar, annars märker den lilla ofelbart din osäkerhet och tolkar den som att något farligt kan hända.

Tänk på ditt tonfall. Pratar du högt upp i tonregistret med tröstande ord så är det inte tröst du förmedlar utan osäkerhet. Sänk rösten och låt glad och säker. Se glad ut när du går, hur jobbigt det än känns.

Med min minsta hade vi den grejen att jag kramade honom och talade om hur mycket jag skulle längra efter honom. Och att han skulle spara en kram till mig när jag kom tillbaka så att han inte hade slut på kramar. Han fick trösta mig helt enkelt och kännde sig stor och duktig.

Han gav minsann inte bort kramar hur som helst på dagis, han tog mest emot. Ofta kom kommentaren att näe, ingen kram, för den skall MIN mamma ha när hon kommer tebaks, så det så.

Nu är han tjogo år och jag får fortfarande kramar som tur är. Vet inte vad jag skulle göra utan dom