Både jag och sambon har växt upp i familjer med flera barn och bara pappan som har arbetat. Det har ju´inneburit mycket ärvda saker och man har fått önskat sig och väntat/längtat länge innan man fått något, eftersom ekonomin inte har tillåtit något annat. Det är ju´ioförsig en tjusning i sig, för lyckan var ju´total när man väl fick något.
Nu när vi själva fått barn, och har bara ett, har våran ekonomi sett lite annorlunda ut än våra föräldrars. Vi har inte pengar i överflöd så klart när jag jobbar på ICA och sambon är lastbilschaffis. Men vi är iallafall två som jobbar och har inte allt för stora lån på huset.
Vi har tyckt att det varit jätteroligt att köpa saker till sonen - men han är totalt ointresserad!

Vilken unge kan man ta med in i en leksaksaffär och säga att han får välja något och ungen väljer.....Inget!

Vi har aldrig varit med om att han har stått och tjatat om att han vill ha något i en affär....
Stenar och pinnar är hans melodi. Han har en sten och en pinnsamling som är hans bästa leksaker. Och gud nåde den som bryter av en pinne för honom!!!!!
Nu har vi ju en hundvalp också..... Yes tänkte vi och åkte och handlade en massa roliga (ganska dyra) hundleksaker/aktiverings grejer. Nu skulle vi få utlopp för våran "köplusta"!
Valpen struntar totalt i dessa saker..... Behöver jag en nämna att stenar (!) och pinnar och blad är hans favvo grejor? Innomhus finns det INGET som slår en gammal strumpa med tidningspapper i! (Skulle möjligen vara en sprillans ny strumpa som man inte får ha då, för då får man ju´dessutom någon som jagar efter en!

)
Men visst är det lite lustigt?!