Vårdnadstvist, Vad är det för samhälle vi lever i? Alternativ

[Blomstersmurfen]

Det här handlar inte om blommor, men jag kan försäkra er om att det är blommornas meditationsförmåga som hjälper mig många stunder.

Min fd man har jag känt i 18 år och vi har två barn tillsammans. För några år sen stod plötsligt polisen utanför min dörr och meddelade att han var misstänkt och hade erkänt barnpornografibrott, och de ville att jag skulle identifiera om några av bilderna föreställde våra egna söner, eftersom polisens tekniker inte kunnat utesluta detta. Detta kom som en blixt från klar himmel för mig, eftersom han alltid avskytt allt vad pedofili heter tidigare. Han blev sedan dömd för brottet, men eftersom han inte var dömd tidigare och för att skydda honom från att få stryk av andra mer normala fångar fick han av frivården uppdraget att klippa gräs på en kyrkogård en tid... Under rättegångstiden och strafftiden och även senare har han dock fortsatt att titta på barnpornografi (fast han tror att alla på bilderna är 18 minst, fastän de utvecklingsmässigt ser ut som 12 ungefär). Förra sommaren när jag lånade hans dator (med lov, förstås) hittade jag hur många adresser som helst med incestanknytning. Jag gick i taket naturligtvis och "tog barnen" i två veckor för att han skulle förstå att det är allvarligt att han inte skärper till sig, och att han måste inse att han är sjuk. Under hela denna period var sociala myndigheter inkopplade, vilka från början tillsammans med polisen rekommenderade mig att direkt söka om ensam vårdnad. Tyvärr gjorde jag inte detta, eftersom pappan och jag hade en mycket god kontakt och pratade om "allt". Det dröjde en stund och sen blev han polisanmäld igen för sexuellt ofredande mot en av mina söners kamrater. Socialen rekommenderade då att barnen fr o m då bara skulle bo hos mig men att han fick umgås med dem dagtid, men det ansågs inte lämpligt att barnen har några kompisar hemma hos honom, eftersom våra barn då känner att de måste ta ansvar för sin pappas handlingar. Något som dock redan händer, med faderns stolta berättelser över hur många som varit där, "utan att det hänt nåt". Polisen som utredde den nya anmälan var man och så även åklagaren som lade ner fallet i brist på bevis. Flickan det gällde mår fruktansvärt dåligt och är nu själv ett fall för socialen pga div destruktiva beteenden.

Nu vill han ha tillbaka barnen även på nätterna. Tilläggas bör att han ALDRIG fått ett nej av mig när han velat umgås med dem dagtid.

Nu går dock soc på hans linje. Han har avtjänat sitt straff, och har rätt till sina barn. Att hans läggning kvarstår och att all tillgänglig statistik talar emot att han skulle kunna häva utvecklingen till att bli helhjärtad pedofil med allt vad det innebär struntar dom i... Så nu blir det vårdnadstvist, och det har man ju hört hur det brukar sluta... Kommer ihåg i sommras när en
pappa fick ensam vårdnad om en son, fastän han förgripit sig på dottern. Rätten trodde inte att han var intresserad av sonen eftersom han tidigare visat sig intresserad av flickor, (mamman hade inte hjälpt till att underlätta umgänget mellan fadern och sonen hette det).Pedofiler brukar dock inte alltid vara så nogräknade med kön på offren enl tillgänglig litteratur i ämnet.

Själv mår jag så dåligt för att jag känner ansvar för andras ungar som kommer att drabbas av hans framfart och jag kan ingenting göra åt detta. Man kan ju inte likt Martin Luther spika upp teser på kyrkporten till varning? Nu får föräldrarna inte veta något för att själva kunna ta ställning om deras barn får följa med våra barn hem till honom eller ej. Det skulle om jag säger något kallas förtal och är straffbart...

I förlängningen är jag naturligtvis orolig även för våra barn. Men jag har ingen laglig rätt att göra någonting verkar det som. Barnen har mått fruktansvärt dåligt periodvis och jag blir så jävla arg för vad han förorsakar oss... Senast för ett par veckor sen skulle jag låna hans dator igen och får omedelbart (utan att aktivt söka) upp mer barnporr i hans dator. Båda mina barn är bättre på datorer än jag och de får väl förmodligen också se hans skit varje gång de är där.

Samhället borde väl ändå stå mer på barnens sida?

Vilken tur att jag har både blommor och hundar...

[Blomstersmurfen]

Tack alla ni för er respons på mitt inlägg. Det är med tårar i ögonen som jag mottar ert stöd. Anledningen till att jag valde att berätta här är just att ni förmodligen inte är involverade i frågan särskildt mycket utan reaktionerna blir spontana svenska normala medborgares (såna som jag tycker att även myndighetspersoner borde ha).

Jag kan försäkra er om att jag läst all tillgänglig litteratur i ämnet barnpornografi och pedofili, och mörkertalet för sexuella övergrepp är enormt. Förr var nästan antalet utsatta konstant, eftersom offer blev förövare, så att brotten nästan uteslutande höll sig inom släktträden. Nu finns dock en ny inkörsport till att bli denna typ av brottsling och det är barnpornografin. Internet skapar behov (se bara på oss som sitter och skriver om blommor stup i kvarten!) och det är lätt att vara anonym men ändå ta del av många "kittlande" (för vissa) sexuella inriktningar. Barnpornografi i tidningsform har funnits bakom kulisserna (olagligt) i sexshopar länge, men då måste personen fråga aktivt efter detta och det är det få som vågar. När man tittat ett tag suddas tydligen både moral och omdöme ut och personen skapar i värsta fall nya drabbade släktträd. Sedan vill jag verkligen också understryka att de barnpornografiska bilder som finns på internet faktiskt ÄR fotograferade/filmade riktiga övergrepp och inte några barnskådespelare som vill ägna sig åt detta.

Kvinnliga pedofiler finns det också mycket gott om, men skillnaden är att det inte pratats så högt om dessa, som fortfarande huvudsakligen verkar finnas inom de "gamla" släktträden, att de oftare är mer passiva (låter övergrepp ske utan att agera), samt att pojkar har svårare att uppfatta mammans aktioner som övergrepp.

Mina barn är 12 rep 14 år gamla, och dom kramar jag mycket, förstås, det behöver dom. Närhet är superviktigt för alla barn!

Vi har haft kontakt med PBU men mina barn vill inte ha det längre, och det finns ingen anledning att tvinga dom om inte läget just då är akut. Dessutom har vi en familjebehandlare från soc som har givit framförallt mig ett enormt stöd. Hon pratar även med barnen och PBU när det behövs.

Jag ska träffa myndigheten på tisdag, så ni får gärna hålla tummarna för mig då!